Iran rankas idag som ett av de fem värsta länderna i världen gällande journalisters arbetsvillkor. Detta för att landet strider mot och har ett flertal undantag från den pressfrihet som garanteras i deras grundlag.
Massmedian i Iran har länge varit ett omdiskuterat ämne. Under den islamiska revolutionen år 1979 då ayatollah Khomeini tog över stängdes nästan alla tidningar ner. År 1997 när Mohammad Khatami fick presidentrollen fick ett tiotal nya tidningar startas upp. Dock tyckte inte konservativa politiker om Khatamis liberala presspolitik, därför tog de religiösa domstolarna och de konservativa politikerna beslutet att, tillfälligt eller permanent, förbjuda minst 90 tidningar samt tidskrifter. Detta var år 2003. Ifall man jobbar som journalist eller är tidningsägare i Iran och publicerar artiklar som inte faller regeringen i smaken förföljs och fängslas oftast dessa människor. Media situationen i Iran har bara förvärrats under Ahmadinejads tid. Under år 2009 uppstod det en protestvåg i Iran där människor som vill modernisera Iran demonstrerade mot regimen, de bemöttes endast med våld. Protesterna gav en motsatt effekt och tidningar förhandscensurerades, förbjöds och regimkritiska journalister fängslades - pressades till falska bekännelser och dömdes till oskyldiga, långa fängelsestraff.
I och med detta började oppositionella medier använda sig mer av internet i Iran där den starkaste kritiken pågick. Dock filtreras internet trafiken, webbplatser spärras av, mobiltelefoni nätet blockeras och internetcaféer hålls stängda. Oppositionella - unga som gamla - fängslas och torteras för sina åsikter och för att de uttrycker dem i media, flera journalister avlider i fängelserna. Ett exempel är journalisten Hoda Saber som inledde en hungerstrejk i protest i samband med en annan aktivists död i fängelset, Saber dog själv av en hjärtattack några dagar senare troligtvis pga detta. Iran klassas idag som det land som håller allra flest journalister fängslade.
De tidningar som idag har störst upplaga heter (den som har allra störst upplaga kommer först): Ettela'at (Information), Hamshahri (Medborgaren) och Kayhan (Universum) -ges även ut på arabiska och engelska. Sedan finns den oberoende tidningen Tehran Times som är engelskspråkig och den tidning som står de moderata konservativa politikerna varmt om hjärtat -tidningen Resalat. De reformvänliga tidningarna tvingas hålla sig diskreta för att överleva. Majoriteten av iranier får sin information från de statliga radio och TV-monopolet och bolaget IRIB sänder på ett 20 tal språk världen över. Den omgivande arabvärlden nås av TV kanalen Al-Alam. De flesta iranska familjer har parabolantenner och riskerar ständigt höga böter då detta är något som är förbjudet i Iran.
I Sverige anses massmedian som en slags fjärde statsmakt, något som massmedian i Iran är långt ifrån att vara. En tanke som ständigt följde mig när jag läser denna information om media/er i Iran är hur viktigt, som jag ständigt återkommer till, det är med yttrande-och pressfrihet i en demokrati, för att den överhuvudtaget ska fungera, och hur Iran ständigt bryter mot detta genom att tysta ner oppositionen. På detta sätt skulle det aldrig få gå till i ett demokratiskt land, om man jämför med t.ex. Sverige (nu menar inte jag att Sverige är en perfekt demokrati på något sätt, men jag anser att vi nog är så nära man kan komma perfektion), så visserligen stängs det ner tidningar, säkert varje vecka i vårat avlånga land, men inte av anledningar som att "han tyckte fel" eller "man kan inte resonera sådär". I Sverige skulle en tidning snarare läggas ner för att den gått i konkurs, medan man i Iran lägger ner tidningar för att en journalist/ett tidningsbolag ställer sig emot regimen eller har andra åsikter och "tycker fel". Ett exempel på detta är tidningen Chehel cheragh (Fyrtio ljuskronor) som var en populär ungdomstidning, den lades ner efter att en intervju med en känd musiker som stödde oppositionen publicerades. Men det slutar inte där, journalisterna blir även fängslade, torterade, förföljda och ibland dödsdömda för att de tycker annorlunda. Hur demokratiskt är det egentligen? Jag tycker det är förfärligt att journalister, människor, ska behöva bli förföljda bara för att de uttrycker sina åsikter, dem ska inte behöva utstå detta.
Den enda rollen Irans massmedia har idag är att understryka att regimens åsikter är det rätta, det som gäller och de som alla människor ska tycka. Detta eftersom massmedian begränsas så mycket och det finns ingen plats för kritik i tidningar gällande någonting i det iranska samhället. Gör man plats för det kan man räkna med att få sota för det. Denna information i detta blogginlägg understryker än en gång att Iran inte är ett demokratiskt samhälle, även om Ayatollah Khomeini gärna ville tolka det så, Iran har hittills i alla mina inlägg brutit mot alla mina punkter för vad som är grundläggande i en demokrati. Inte minst gällande massmedian.
Källor:
http://landguiden.se/Lander/Asien/Iran/Massmedier
(alla källor jag använder till mina inlägg kommer att granskas i ett eget inlägg senare)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar