Kuba - Massmedias roll

Veckans ämne är massmedias roll i Kuba. Massmedia, som i en västerländsk demokrati anses vara av stor vikt då den ska granska statsmakterna och oberoende av politisk ställning kunna kritisera dessa. Man talar ofta om 3 statsmakter i en västerländsk demokrati; den lagstiftande (folkvalt parlament), den verkställande (regeringen) och den dömande (domstolarna). Utöver detta kan massmedia ses som en fjärde statsmakt oberoende av de tre första; den granskande statsmakten. Denna fungerar på så sett på ett opartiskt sätt förmedlar hur makthavarna och oppositionen i ett land sköter sig och på så sett ska folket ges en inblick i politiken utan att den vinklas av ideologiska ställningstaganden. Ni förstår nog hur detta omöjligen kan fungera på Kuba.

I Kuba fanns innan revolutionen - enligt Thomas Gustafsson (som nämnts i tidigare inlägg) - 17 olika dagstidningar. Pressen var fullständigt fri och massmedian en mycket livlig scen. Detta skulle dock komma att förändras när Fidel Castro tagit makten. Vid ett möte i Nationalbiblioteket 1961 höll Castro ett "tal till de intellektuella" där han förklarade sin syn på yttrandefrihet. Castro sa att journalisternas, artisternas och författarnas rättigheter var obegränsade inom revolutionen, men obefintliga utanför revolutionen. När frågan om hur man avgör vad som är revolutionärt och vad som är kontrarevolutionärt ställdes svarade Castro att inrikesministeriet (som kontrollerades av marxist-leninister) skulle ansvara för detta. Inrikesministeriet lade redan då en hård censur på pressen som sedan kom att utvecklas till censur av även dramatik, poesi och skönlitteratur. Detta är fallet även idag.

Den största och viktigaste dagstidningen på Kuba heter Granma och har en kommunistisk redaktionsledning som lyder under regeringen. Tidningen kostar 15 öre, vilket gör det möjligt för alla Kubaner att köpa och ta del av propagandan som sprids här. Normalt är nämligen att tidningen fylls av referat av Fidel Castro eller andra viktiga partimedlemmar, alternativt långa reportage om historiska revolutionära händelser i brist på nyheter. Rapporter om årets sockerskörd och liknande är också vanligt. Detta är naturligtvis inte särskilt intressanta nyheter att ta del av, frågan är om de ens kan räknas som nyheter. Jag skulle snarare kalla det propaganda och ett försök att skapa en fasad om att massmedia visst spelar en roll i samhället. Föga förvånande köper nästan inga kubaner tidningen.

1999 infördes i Kuba Lagen för försvaret av nationellt självbestämmande och av Kubas ekonomi för att hämma nyhetsspridningen som skedde genom kubaner som frilansade för utländska nyhetscenter. Lagen innebär att det är olagligt att sprida någon annan version av hur situationen i Kuba ser ut än den officiella, vilket i praktiken ger resultatet att polismyndigheten får möjlighet att ingripa mot ovan nämnda frilansande journalister.

Med ovanstående information i bakfickan kan konstateras att Kuba saknar pressen som statsmakt då massmedia omöjligen kan granska regeringen på ett objektivt sett. Kuba saknar också en av de grundläggande principerna i min analysmodell för demokrati - yttrandefrihet. Alltså; ännu ett inlägg där vi kan dra slutsatsen att Kuba inte är ett demokratiskt land.

Undrar hur många gånger jag kommer att säga det där?

I nästa inlägg: demokrati och statsmakter.