Slutsats och källkritik - Iran

Sammanfattningsvis har jag kommit fram till att nej - Iran är ingen demokrati. En slutsats jag kommit fram till flera gånger under mina inlägg. Anledningen till detta är då dels för att de inte följer min analysmodell över hur en demokrati ska se ut, landet bryter ständigt mot de mänskliga rättigheterna med råge och människorna lever mer under slaviska förhållanden lett av en religiös diktatur med prästerskapet som styre. Iranierna har ingen påverkan alls över hur landet ska styras.

Källor jag har använt mig av:
- landguiden.se
- riksdagen.se
- regeringen.se
- ne.se
- manskligarattigheter.gov.se
- King John, "Iran och den islamiska revolutionen", sid 4-28, Raintree, 2006
(ip-adresser är bifogade i inläggen)

Under tiden jag har skrivit dessa blogginlägg har jag jämfört källorna med varandra för att granska innehållets korrekthet. I och med att fakta från de olika källorna stämmer överens med varandra, anser jag de källorna jag har använt som trovärdiga. Den första förstahandskällan jag använt mig av är boken "Iran och den islamiska revolutionen" av författaren Johan King år 2006. Det är en faktabok med källorna nedskriva längst bak i boken, vilket känns seriöst. Däremot kan man aldrig vara helt säker på att boken är helt opartisk eller att författaren har fått in sina egna tolkningar och vinklar. De mesta fakta verkade dock trovärdig och "ren" då den stämde överens med annan information från andra källor som jag hittade. Denna bok har varit användbar både inom mänskliga rättigheter området men även vad det gäller politiken, det sociala och ekonomin i landet.

Jag har också använt mig av ne.se som är Nationalencyklopedins hemsida och ett slags uppslagsverk. Även det en ren faktamässig förstahandskälla. Den har jag använt för att slå upp nödvändiga, svårbegripliga ord då det finns en del sådana när man läser om en annan kultur/land. Denna sida känns trovärdig då man dels kan kontakta utgivaren av sidan, och det finns även hänvisningar till författarna som har skrivit om ordets betydelse. Det kan ju finnas vinklingar på orden av författaren även i ett uppslagsverk, det är något jag har haft i åtanke men inte lagt märke till.

Andra källor jag använt mig av andrahandskällorna landguiden.se, riksdagen.se, regeringen.se och manskligarattigheter.gov.se. Landguiden.se valde jag dels på rekommendationer från biblioteket och det är även en sida jag har använt mig mycket av förr som jag tycker är bra, där skribenter uppdaterar all möjlig information om landet så ofta som möjligt. Jag tog mycket fakta om politik, ekonomi, sociala aspekter, religion osv, och det är en mycket användbar sida! Det som gör sidan trovärdig är att dels står författarnamnet och publiceringsdatum längst ner på sidan och skribenterna hänvisar även till källorna de hittat informationen på. Precis som med de andra källorna bör man även här vara uppmärksam på att det kan finnas olika vinklingar av författaren. På riksdagens hemsida läste jag deras definition om vad demokrati är för att på så sätt ta reda på vad min definition är. Deras definition är ingen definitiv fakta utan mer en värdering/åsikt om vad som oftast klassas som demokrati. Eftersom det mer är en åsikt än det är en ren fakta källa, är det kanske inte en sådan trovärdig källa, men tillräckligt bra för att jag skulle få mig en uppfattning om vad jag anser som demokrati, och jag tror att deras definition är en ganska allmän uppfattning av vad demokrati är och det är väl därför de publicerar den. Jag har även jämfört riksdagens definition med ne.se's definition om vad demokrati är, definitionerna var rätt lika. Informationen var väldigt användbar!

Avslutningsvis har jag även använt mig av regeringens hemsida samt en hemsida som kallas för manskligarattigheter.gov.se. Två andrahandskällor jag har använt för att leta information om vad mänskliga rättigheter är och vad som ingår. Från båda sidorna var den mesta informationen hämtad från FN där de mänskliga rättigheterna härstammar ifrån. Dessa tolkningar av de mänskliga rättigheterna kan vara vinklade då det inte är förstahandskällor, men enligt mig ansågs de trovärdiga, annars hade jag inte använt dem. Dessa sidor jämförde jag även med varandra för att få en klarare bild över ifall de var användbara och trovärdiga.

Källkritik

Jag måste börja detta inlägg med att säga att det är extremt svårt att hitta förstahandskällor över någon information från Nordkorea, jag har dock gjort hitt bästa.

Min Huvudsakliga källa har varit boken ’Nordkorea – änden av tunneln’ skriven av Johan Engblom och publicerad 2005. I bokens egen källhänvisning hänvisas till anonyma och ej anonyma personer författaren talat med om ämnet, han beskriver hur han läst den nordkoreanska propagndan, samt Kim Il Sungs skrifter och uppsatser.  Många av siffrorna använda kommer från ’The Economist’. Helen Hunters ’ Kim Il Songs nordkorea’ från 99 år också med i källhänvisningen. Boken anser jag vara en bra källa då den tar upp problematik från många olika synvinklar, både ur ett samhällsperspektiv och på individnivå.

Jag har självfallet använt mig utav den officiella hemsidan http://www.korea-dpr.com/

Då det är en av de få förstahandskällorna man kan få tag i. Jag ska dock inte säga att informationen på sidan är trovärdig i alla aspekter då den tjänar som propaganda för alla som inte själva lever i landet. Informationen jag har använt har jag istället försökt undersöka och se m den stämmer, men jag har även använt informationen för att ge en bild av hur landets propagandamaskin fungerar.

Jag har använt mig utav två dokumentärer, den ena gjord av BBC, kallad ’Life in North Korea’ och en från national geographic kallad ’Inside undercover in north korea’. Båda är intressanta och de har olika förhållningssätt och ger tittaren helt olika intryck. I BBCs dokumentär visas det som utlännngar ska få se av landet. Allt är filmat i pyonyang och man möter familjer och individer trogna regimen. National geographics undercover-historia är mycket mer kritisk och intervjuar folk som flytt från landet och fokuerar på baksidorna av diktaturen, vilket även det har varit väldigt intressant.

http://www.youtube.com/watch?v=QSrcLC6Zz54

http://www.youtube.com/watch?v=QQXfMMHV8FM&feature=fvwrel

Hemsidan US department of state har get mig mycket information om landets historia, en del siffror om befolkningsstorlek och liknande. Hemsidan har en amerikansk synvinkel men jag märkte inte av den nämnvärt i texterna om landet. Hemsidan fokuserar dock på historiska händelser som på ett eller annat sätt har röst USA, så en del av nordkoreas historia har säkerligen räknats bort. http://www.state.gov/r/pa/ei/bgn/2792.htm

Den käre ledarens bortgång

Kim Jong Ils bortgång betyder mycket, främst för det Nordkoreanska folket. Här i väst kan jag känna att jag mest kommer att sakna uppdateringar på bloggen ’kim jong il looking at things’.

Men främst är ledarens bortgång något som kommer drabba nordkoreanerna sjäva, kanske även sydkoreanerna. Nu är det nämligen oklart vem som ska ta över maktpositionen. Traditionellt sett är det Sonen, Kim Jong Un som ska ta över på samma vis som när Kim Jong Il tog över efter sin far Kim Il Sung. Det är dock inte säkert att sonen kommer att få ta över efter fadern. BBC skriver:

"The dangers are much bigger for Kim Jong-un than they were for Kim Jong-il," said Kim Tae-woo of Seoul's Korean Institute for Defence Analysis. "North Korea's economic situation is worse now, and he is too young to have a powerbase or policy experience."

Ja, landets ekonomiska situation är långt ifrån stabil, då lanet är beroende av hjälp från andra lander för att hålla folket från svältgränsen. Något som för övrigt inte fungerar utanför huvudstaden Pyonyang. Det som sägs om personen Kim Jong Un här förstår jag dock inte. Först och främst är det inte helt säkert när han är född, vilket gör det svårt att hävda att han är för ung för posten. Men för enkelthetens skull kan vi fokusera på hans påstådda ålder, 28 år. Vilken utbildning Kim Jong Il och Kim Il Un har är svårt att säga i sig självt, men mer information finns att hämta om far, snarare än son. Båda är dock påstådda toppstudenter och fadern sägs ha lärt sina lärare mer än de någonsin kunnat lära honom. Kim Jong Il var dock i stort sett okänd för världen innan han kom till makten i landet, och även i stort oknd för folket efter att han tillträdde som sin fars efterträdare. Av denna anledning har jag svårt att tro att någon med makt i Nordkorea kan säga att Kim Jong Un är för ung eller för oerfaren, då historien till synes återupprepar sig. Det är troligt att Un kommer att bli den officiella ledaren, men få hjälp att styra landet då fadern dog enbart 69 år gammal.

Det som är skrämmande nu är vad som sker i Nordkorea och vad som kommer att hända, då ingen utanför gränserna vet.

Källkritik

Under det här projektets gång har jag främst använt mig av boken ”Kina idag” som är skriven av Oscar Almén, Marina Svensson, Bertil Lundahl och Björn Kjellgren. Boken är främst skriven för att informera för dem som är intresserade av Kina och innehållet är rent faktamässigt. Däremot så kan dolda vinklingar och åsikter alltid förekomma i en text och man bör därför alltid läsa det med en nypa salt. Men det är ingenting som jag tycker att jag har märkt när jag har läst boken. Källan är skriven år 2008 av bland annat Oscar Almén och Marina Svensson som båda är forskare/professorer inom bland annat Kinas politik. Så jag känner att boken är skriven av personer som är kunniga inom området och det gör att den känns seriös och trovärdig.

Jag har också använt mig av den svenska riksdagens hemsida och regeringens hemsida för dem mänskliga rättigheterna. Dessa har jag använt en gång och det var för att hitta fakta om de mänskliga rättigheterna och kriterier för vad som är en demokrati. Källorna är främst skrivna för att informera och innehållet känns rent faktamässigt. Däremot så är båda hemsidorna skrivna ur ett västerländskt perspektiv vilket kanske kan verka helt förvrängt och konstigt utifrån t.ex. ett Kinesiskt perspektiv. Och självklart så kan dem personerna/den personen som har skrivit det som står på riksdagens hemsida ha vinklat det så pass att det ska få Sveriges riksdag att verka bättre. Men det som står på hemsidorna blev granskat och möjligtvis uppdaterat senast 2010-10-11 (riksdagen) respektive 2010-05-05 (mänskliga rättigheterna) vilket betyder att det är relativt aktuellt och därför mer trovärdigt än om det skulle varit skrivet för 10 år sedan.

Den sista källan som jag har använt mig av är den kinesiska regeringens hemsida (engelska versionen) för att hitta fakta på hur den kinesiska regeringen beskriver sig själva – om dem verkligen ser sig själva som en demokrati, osv. Utifrån allt som jag har läst på andra håll så kan jag enkelt konstatera att det jag har läst på den här sidan inte stämmer. Men jag kan också dra slutsatsen att det som jag har läst på annat håll är skrivet ur västerländsk synvinkel medan Kinas regerings hemsida är skriven ur deras syn på saken och för en Kines kanske vårt styrelseskick verkar helt fel (jämfört med att vi tycker att deras sätt att styra på är fel). För oss i väst är det självklart med demokrati och en demokrati ska se ut på ett visst sätt. Deras syn på det hela är annorlunda vilket kan bero på många olika saker.

   Men för att diskutera vidare så är den fakta jag har tittat på skriven utifrån den kinesiska årsboken från 2004 vilket gör att det kanske inte är helt och hållet pålitligt på den fronten heller – det är inte helt aktuellt. Och förutom detta så är det förmodligen skrivet av någon från det kinesiska kommunistpartiet och därför skrivet för att få dem att låta så bra som möjligt. Källan tillkom säkert också för att få den kinesiska regeringen att verka bättre inför andra länder och inför den egna befolkningen. Så min slutsats är att den här källan inte är pålitlig att bara ta information ifrån utan att tänka efter först, dock så använde jag inte den här informationen för att bygga upp min bild utav Kinas politik utan för att se hur dem själva såg på sin politik.

Här är länkarna till de källorna som jag har redogjort för:

http://www.manskligarattigheter.gov.se/extra/pod/?id=98&module_instance=3&action=pod_show&navid=1&subnavid=98&subnavinstance=3

http://english.gov.cn/2005-08/05/content_20813.htm

 www.riksdagen.se

”Kina idag” av Oscar Almén, Marina Svensson, Bertil Lundahl och Björn Kjellgren – sid. 8, 13-14, 32-36, 45-46

Källkritik, slutsats

Källkritik:
Regeringen.se
Riksdagen.se
Landguiden.se
I detta arbete har jag använt mig av tre olika källor, som jag alla anser vara trovärdiga. De bygger på statistisk och faktabaserad grund, då de är skrivna i upplysningssyfte.
Alla källorna berör i stort sätt samma eller närbesläktade ämnen och bekräftar varandra informationsmässigt. Tillsammans har de gett mig en relativ klar uppfattning om hur läget i Ryssland ser ut, även om det fanns en del punkter och aspekter de kunde vart tydliga om. Det känns som att ingen av dem riktigt går in på djupet, utan beskriver ytligt om det mesta. De motsäger inte varandra, och kompletterar inte varandra heller, men jag litar på dem. De tycks inte heller vara vinklade.
Alla källorna blir årligen granskade, och samtliga källor uppdaterad senast 2010. Kan hända att saker och ting har förändrats sedan dess, men samtidigt litar jag på granskningen och vet ju inte vad som kan ha ändrats sedan förra året. Varken i verkligenheten eller på hemsidan.
De hänvisar inte till andra hemsidor, så jag antar att de är förstahandskällor. Bortsett från statistiken de är grundade på, i och för sig. I förhållande till det är de andrahandskällor, men används nog som förstahandskällor på kritiska eller granskande hemsidor.
Det finns inga bilder på hemsidorna och inte heller namn på författarna.


Vad har jag kommit fram till under arbetets gång?
Om jag återigen gör en titt på kriterierna för en demokrati antar jag att det är relevant att jag drar ett par jämförelser, Ryssland och kriterierna emellan. Det var trots allt det som detta arbete gick ut på.
Först och främst, folkstyre. Styrs landet av ett folkligt styre? Råder det allmän rösträtt i landet och har verkligen alla människor chans att ”påverka”, genom att rösta
Det här är en av punkterna som Ryssland, liksom många andra länder, blivit kritiserade för. Det råder allmän rösträtt i landet, då alla landets myndiga individer har rätt att ställa upp i val och genom sin röst påverka vilka de anser vara kapabla nog att styra landet. Principen kan jag inte se på något annat sätt än felfri, däremot är den praktiska möjligheten att faktiskt kunna påverka något att kritisera.
Liksom jag nämnde i kapitlet om massmedia står televisionen för den största kunskapskällan för Rysslands befolkning, då majoriteten av all tv-produktion bedrivs av statligt ägda sektorer. Televisionen är på så sätt inte objektiv, och myndigheterna använder systemet till egen vinst i form i ett vinklat tv-urval. På så sätt upprätthålls makten om det begränsade inflytandet över befolkningen och småpartier får det oerhört svårt att få någon form av chans att förmedla sina åsikter. Och p.g.a detta, vinna röster.
På så sätt kanske inte Ryssland borde anses uppfylla kravet, då alla inte har chans att anskaffa den information som kanske skulle vara avgörande för ett rent ställningstagande i val. Men samtidigt tror jag att det är svårt att komma ifrån detta, endast genom att ändra mandatfördelningsystemet. Det ligger mer i hur medierna styrs och hur staten informativt påverkar befolkningen.
Nästa punkt, föreningsfrihet. Rätten att som individ förena sig med andra och skapa föreningar. Denna punkt kan jag ärligt säga att jag inte är särskilt beläst inom. På någon hemsida kan jag läsa om att en grupp människor tidigare i år greps under en demonstration, när de demonstrerade för rätten för mötes- samt föreningsfrihet. Och utifrån det kan jag anta att Ryssland inte heller på den här punkten uppfyller de kriterier som krävs.
Men samtidigt måste jag också ta hänsyn till aspekterna kring gripandet vid demonstrationen. Kanske demonstranterna agerade aggressivt och det var därför många blev gripna? Gripandet kanske inte alls hade med syftet med demonstrationen att göra?
Under sovjettiden däremot är jag medveten om att Ryssland inte uppfyllde detta kriterie.
Tryck och yttrandefrihet;
Trots att sovjettiden idag är över sker det fortfarande statlig granskning av de flesta tidskrifter som trycks i landet. Under åren har flera journalister och reportrar levt under hot, både från staten och allmänna landsinvånare, då de hållit ett kritiskt förhållningssätt till Rysslands styre eller historia.
Båda punkterna är också kriterier som Ryssland blivit kritiserade för, både av EU och FN, så jag antar att jag kan konstatera att landet inte heller här uppfyller de yttrandekriterier som en demokrati bygger på.
Punkten om rättsäkerhet är jag inte alls påläst inom, samt känner att jag inte behöver ta upp. Det räcker med att se att de ovanstående kriterierna inte samklingar särskilt bra med det dagsrådande styret i Ryssland.

Skulle jag då kalla Ryssland en demokrati? Enligt riksdagens (i detta fall min) definition, nej. Däremot antar jag att den ryska styrelsen skulle kalla sig själva demokratiska, då det inte finns några konkret fastställda lagar som motsäger demokratins grunder.

Tack. För. Mig.

Massmedias roll i Ryssland:

Liksom de flesta kapitel om Rysslands historia och politik är massmedia ett omdebatterat ämne. Främst massmedians roll i ett historiskt perspektiv, då kontrollen var väldigt strikt under sovjettiden och mer begränsad än vad den är idag.

I dagsläget står televisionen som den absolut viktigaste informationskällan för Rysslands befolkning och det är också televisionen som styrs av mest statlig kontroll. Kanalerna 1 och 2 är rikstäckande kanaler, och i storstäderna St: Petersburg och Moskva finns lokala, också statligt ägda, tvstationer. Tv-bolaget NTV (Nezavisimoje televidenije) var ursprungligen ett privatägt företag, som förmedlade ganska kritiska rapporter under sovjettidens fall. Sedan år 2000 ägs bolaget av naturgasföretaget (?) Gazprom.

De statliga bidragen till massmedian minskade i takt med sovjetstidens fall, då produktionen som följd blev så pass dyr att många ryska tidskrifter gick i konkurs. De anställda på de ryska tidsskrifterna blev hårt drabbade av detta, då toleransen för frispråkigheten minskade och statlig granskning av tidskrifternas journalister infördes. Idag finns nästan inga privatägda tidningsföretag i Ryssland och många journalister lever under dödshot, från oliktänkande individer. Detta kan kopplas till Rysslands värderingar kring yttrandefrihet.

Kortfattat: Rysslands massmedia anses styras under en liberal presslag, där yttrandefrihet sägs vara ett rudimentärt kriterie. Folket ska ha rätt att starta tidningar, radiokanaler och tv-stationer, men att som privatperson lyckas inom sektorerna är otroligt svårt. Staten står fortfarande för den största produktionen av all massmedia.

(Den såkallade bloggvågen har även nått Ryssland. I förhållande till många andra länder där demokratifrågan är omtvistad, till exempel Kina, råder det dock ingen statlig övervakning av bloggarna. Kan kanske bloggvärlden bli en arena för en ny rysk revolution?)

Mänskliga rättigheter?

Hur uppföljer Ryssland de mänskliga rättigheterna?

De mänskliga rättigheterna är grundade i syfte som rättesnöre, alla världens länder ska försöka rätta sig efter. Förklaringen består utav 30 artiklar, som belyser alla individers rätt till frihet och utbildning. Och självklart sådant som alla individer har rätt att vara fri ifrån, såsom tortyr och slaveri.

Enligt regeringens hemsida har Rysslands förhållningssätt till de mänskliga rättigheterna kritiserats av både Europeiska Unionen (EU) och Sverige. Kritiken förs gentemot den såkallade ”fria” opinionsbildningen, då landets två största partier ”Det enade Ryssland” och ”Den ryska federationens kommunistiska parti” utgör så pass stor majoritet att minoritetspartier har svårt att få inflytande. För att få mandat i riksdagen krävs 7 % av rösterna, vilket bidrar till en nästintill omöjlig chans för nyetablerade partier att få mandat. Massmedierna i dessa fall spelar en väsentlig roll, då den nuvarande staten har den största kontrollen över landets sociala medier, liksom dess informativa innehåll och budskap. (Återger en del om detta i kapitlet om massmedier).

I kontrast till detta finns en passande artikel, som motsäger Rysslands rätt att använda sig av systemet.

Artikel 21 sammanfattas i tre punkter. De lyder:
Var och en har rätt att delta i sitt lands styre, direkt eller genom fritt valda ombud
Var och en har rätt till lika tillträde till offentlig tjänst i sitt land.
Folkets vilja skall utgöra grundvalen för statsmakternas myndighet. Folkviljan skall uttryckas i periodiska och verkliga val, som skall genomföras med tillämpning av allmän och lika rösträtt och hemlig röstning eller ett likvärdigt fritt röstförfarande.

Det är visserligen långt ifrån bara Ryssland som använder sig av ett styrelsesystem som motsäger artikel 21. Att mandatfördelningen ser ut som den gör är nog i många aspekter nödvändigt, då styret blir mer centrerat. Men jag anser att största fokuset i motsägandet av rättigheterna ligger i massmedians inflytande. Om staten kontrollerar landets sociala medier, erhåller de också kontrollen över spridandet av den form av vinkling av samhället de själva står för, vilket i sin tur bidrar till en bredare publik, högre antal anhängare och så vidare, och så vidare. Det hela kan liknas likt ett kretslopp eller ”ond” cirkel. Beroende på vilken värdering man lägger i "ondska".

Forts. kriterier för demokrati

I mitt senaste inlägg avrundade jag den påbörjade kriteriediskussionen med att nämna tre punkter närbesläktade med definitionen av demokrati. Utöver kriteriet om allmän rösträtt och fria val.

Liksom de flesta andra väljer dock slutligen även jag att hänvisa till den svenska rikdagens kriterier över vad som bör innefattas i en demokrati. Främst beroende på att jag skriver detta under tidspress och inte varit ambitiös nog att börja med detta arbete tidigare än två dagar innan slutdatum, men också för att jag finner riksdagens definition relativt konkret. Så, slutligen, kriterierna för demokrati:

Folkstyre: Som jag nämnde i det tidigare inlägget är en del av innerbörden av demokrati principen att landet/staten styrs av folket. (Demokrati=folkstyre). Inom detta kriterie utgår man starkt ifrån det råder allmän rösträtt i landet, och att alla landets myndiga medborgare ska ha rätten att kunna påverka genom att rösta på den/dem de anser kapabla nog till att styra.

Föreningsfrihet: Rättigheten att som individ kunna förena sig med andra individer, genom att exempelvis bilda föreningar.

Tryck och yttrandefrihet: Rättigheten att kunna uttrycka sina åsikter och tankar i tal och skrift.

Rättsäkerhet: Rättigheten att betraktas som oskyldig, till bevisad motsats i domstol. Lagarna ska vara lättförståeliga och rättegångarna offentliga.

Kuba - källkritik

Jag anser att jag analyserat i i princip alla mina inlägg och att ett specifikt inlägg för endast analys känns något krystat, så därför blir detta inlägg ett om källorna jag använt mig av. Förmodligen följer ett inlägg med intressanta saker om Kuba som jag missat ta upp (detta är i alla fall tanken).

Så, vad är denna blogg grundad på egentligen?

Viss fakta (närmare bestämt den om hälsan på Kuba) hämtad ur boken är tagen från Sven Britton, svensk läkare och professor i infektionssjukdomar vid Karolinska Institutet - något som borde göra honom till en ytterst pålitlig källa gällande hälsofrågor. Något som dock framkommer bara av att man läser boken, det står till och med i klartext, är att Britton är socialdemokrat. Detta skulle kunna betyda att Britton vill få Kuba att framstå i så god dager som möjligt i jämförelse med t.ex. USA (vilka också blev skräckexempel i texten) då Kubas politik möjligen ligger honom närmre om hjärtat än USA:s. Med detta i åtanke får man också tänka på att det faktum att Britton i boken själv beskrivs som socialdemokrat får mig att tycka att hans fakta är mer trovärdig - eftersom att han vågar stå för den. Naturligtvis kan detta i sin tur också vara ett trick för att gynna socialdemokratin genom att visa på att en vänsterorienterad politik ger så välfungerande vård på Kuba.

Resterande information kommer som tidigare nämnts ur boken "Kuba" av Thomas Gustafsson, journalist och enligt bokens baksidetext "Kubakännare." Gustafsson har verkat som journalist i många spansktalande länder, inte minst då Kuba, vilket gör honom till en i mina ögon troligare källa än någon som sitter hemma i Sverige, eller något annat land för den delen, och upprepar fakta de fått berättat för sig. Gustafsson blir en bra andrahandskälla då hans bok baseras på fakta han själv hämtat under sin vistelse i landet. Man får dock också ta hänsyn till att Gustafsson är en journalist och har en stor ekonomisk vinning i att publicera material som är av intresse för läsarna - något som kan verka på flera sett. Det skulle kunna göra hans bok mer trovärdig då en respekterad och sanningsenlig bok om Kuba skulle kunna anses sälja mer än en som innehåller blaj - men samtidigt är det ofta blaj som intresserar människor, så länge de tror sig veta att det är sanningen de läser. Man skulle alltså kunna se en vinning för Gustafsson i att skriva osanningar för ekonomins skull, även om jag inte ser några konkreta bevis på att det skulle ligga till på det här sättet.

Naturligtvis måste man också konstatera att all information som fås om ett kommunistiskt land som Kuba ska betraktas med en viss skepsis. Bara genom att läsa mitt förra inlägg om massmedia framgår det klart hur lite icke-regeringsvänlig information som får yttras, speciellt om du är kubansk medborgare (och alltså med stor sannolikhet är den som sitter på den mest sanningsenliga och relevanta informationen).

Massmedia i Iran

Iran rankas idag som ett av de fem värsta länderna i världen gällande journalisters arbetsvillkor. Detta för att landet strider mot och har ett flertal undantag från den pressfrihet som garanteras i deras grundlag.

Massmedian i Iran har länge varit ett omdiskuterat ämne. Under den islamiska revolutionen år 1979 då ayatollah Khomeini tog över stängdes nästan alla tidningar ner. År 1997 när Mohammad Khatami fick presidentrollen fick ett tiotal nya tidningar startas upp. Dock tyckte inte konservativa politiker om Khatamis liberala presspolitik, därför tog de religiösa domstolarna och de konservativa politikerna beslutet att, tillfälligt eller permanent, förbjuda minst 90 tidningar samt tidskrifter. Detta var år 2003. Ifall man jobbar som journalist eller är tidningsägare i Iran och publicerar artiklar som inte faller regeringen i smaken förföljs och fängslas oftast dessa människor. Media situationen i Iran har bara förvärrats under Ahmadinejads tid. Under år 2009 uppstod det en protestvåg i Iran där människor som vill modernisera Iran demonstrerade mot regimen, de bemöttes endast med våld. Protesterna gav en motsatt effekt och tidningar förhandscensurerades, förbjöds och regimkritiska journalister fängslades - pressades till falska bekännelser och dömdes till oskyldiga, långa fängelsestraff.

I och med detta började oppositionella medier använda sig mer av internet i Iran där den starkaste kritiken pågick. Dock filtreras internet trafiken, webbplatser spärras av, mobiltelefoni nätet blockeras och internetcaféer hålls stängda. Oppositionella - unga som gamla - fängslas och torteras för sina åsikter och för att de uttrycker dem i media, flera journalister avlider i fängelserna. Ett exempel är journalisten Hoda Saber som inledde en hungerstrejk i protest i samband med en annan aktivists död i fängelset, Saber dog själv av en hjärtattack några dagar senare troligtvis pga detta. Iran klassas idag som det land som håller allra flest journalister fängslade.

De tidningar som idag har störst upplaga heter (den som har allra störst upplaga kommer först): Ettela'at (Information), Hamshahri (Medborgaren) och Kayhan (Universum) -ges även ut på arabiska och engelska. Sedan finns den oberoende tidningen Tehran Times som är engelskspråkig och den tidning som står de moderata konservativa politikerna varmt om hjärtat -tidningen Resalat. De reformvänliga tidningarna tvingas hålla sig diskreta för att överleva. Majoriteten av iranier får sin information från de statliga radio och TV-monopolet och bolaget IRIB sänder på ett 20 tal språk världen över. Den omgivande arabvärlden nås av TV kanalen Al-Alam. De flesta iranska familjer har parabolantenner och riskerar ständigt höga böter då detta är något som är förbjudet i Iran.

I Sverige anses massmedian som en slags fjärde statsmakt, något som massmedian i Iran är långt ifrån att vara. En tanke som ständigt följde mig när jag läser denna information om media/er i Iran är hur viktigt, som jag ständigt återkommer till, det är med yttrande-och pressfrihet i en demokrati, för att den överhuvudtaget ska fungera, och hur Iran ständigt bryter mot detta genom att tysta ner oppositionen. På detta sätt skulle det aldrig få gå till i ett demokratiskt land, om man jämför med t.ex. Sverige (nu menar inte jag att Sverige är en perfekt demokrati på något sätt, men jag anser att vi nog är så nära man kan komma perfektion), så visserligen stängs det ner tidningar, säkert varje vecka i vårat avlånga land, men inte av anledningar som att "han tyckte fel" eller "man kan inte resonera sådär". I Sverige skulle en tidning snarare läggas ner för att den gått i konkurs, medan man i Iran lägger ner tidningar för att en journalist/ett tidningsbolag ställer sig emot regimen eller har andra åsikter och "tycker fel". Ett exempel på detta är tidningen Chehel cheragh (Fyrtio ljuskronor) som var en populär ungdomstidning, den lades ner efter att en intervju med en känd musiker som stödde oppositionen publicerades. Men det slutar inte där, journalisterna blir även fängslade, torterade, förföljda och ibland dödsdömda för att de tycker annorlunda. Hur demokratiskt är det egentligen? Jag tycker det är förfärligt att journalister, människor, ska behöva bli förföljda bara för att de uttrycker sina åsikter, dem ska inte behöva utstå detta.

Den enda rollen Irans massmedia har idag är att understryka att regimens åsikter är det rätta, det som gäller och de som alla människor ska tycka. Detta eftersom massmedian begränsas så mycket och det finns ingen plats för kritik i tidningar gällande någonting i det iranska samhället. Gör man plats för det kan man räkna med att få sota för det. Denna information i detta blogginlägg understryker än en gång att Iran inte är ett demokratiskt samhälle, även om Ayatollah Khomeini gärna ville tolka det så, Iran har hittills i alla mina inlägg brutit mot alla mina punkter för vad som är grundläggande i en demokrati. Inte minst gällande massmedian.

Källor:
http://landguiden.se/Lander/Asien/Iran/Massmedier
(alla källor jag använder till mina inlägg kommer att granskas i ett eget inlägg senare)

Den Nordkoreanska Propagandamaskinen

Jag har längtat efter detta inlägg så ofantligt mycket, det jag har valt att kalla för den Nordkoreanska Propagandamaskinen har nämligen blivit något av ett favoritämne hos mig sen jag började läsa om landet.

I grunden kan man säga att det finns tre typer av propaganda i landet, tre roller som media måste spela. Dessa tre har jag valt att namnge med:

1. Angående landets och dess ledares storhet
2. Angående ladets gemensamma fiende
3. Propaganda riktad åt utomstående länder

Dessa kategorier är inte säregna för Nordkorea alls, alla länder genomför olika saker för att ses på ett visst sätt av folket och ett annat sätt för utlandet. Men då Nordkorea i stort sett har stängda gränser (om man inte räknar de 6 passagerarflygplanen i månaden) blir det intressant att tala om dessa olika kategorier och om varför de existerar.

Något som är extremt viktigt i en diktatur likt Nordkoreas, är folkets stöd. Hur man vinner folkets lojalitet är inte lika viktigt som det faktiska resultatet, om vi räknar bort den humana aspekten såklart. Folkets lojalitet kan du få på två väldigt hårddragna vis; De måste älska eller frukta dig. Som jag redan delvis beskrivit så har Nordkorea en sorts blandning av de båda, som ofta är och har varit fallet i regimer liknande denna. Genom att hårt bestraffa de som ej är lojala mot regimen håller sig folk i raka led. Kärleksaspekten har jag ännu inte kommit in på, men tänkte göra det nu.

De flesta är medvetna om att människor sympatiserar i större grad med en person, inte med en ansiktslös organisation. Det är därför det t.ex. är vanligt att partiledare pryder affischer istället för enbart slagord om partiets utopi och strävan. I Nordkorea är denna personkult ovärderlig. Då landet blev självständigt 1948 tog revolutionären Kim Il Sung över som högste partichef och behöll platsen till sin död. De tre åren som följde ledarens död var drabbade utav naturkatastrofer och en svältepidemi som krävde miljontals liv sattes i rullning. De som inte var helt fästa vid ledaren redan betingade katastroferna och misären i samhället med ledarens död, något som delvis ledde till den stora lättnaden då Kim Jong Il tog över presidentplatsen lagom i tur med att katastroferna avtog. Den jämförelsevis bättre levnadsstandarden förknippas nu med den nya ledaren.

I en undercover dokumentär gjort utav National geograpic visas ungefär hundra personer som nyligen fått sin syn restaurerad utav en utländsk kirurg. Patienterna går genast fram till de två stora porträtten av ledarna och knäböjer, tackar hjärtligt och håller tal.

Detta sker 4.30 minuter in i klippet:

http://www.youtube.com/watch?v=B4puhfLTzdc&feature=related

Precis som dokumentären säger, så får den store ledaren all uppskattning för det postiva som sker i landet, och det negativa skylls på andra. Detta är ett beteende som inte uppstått ur ingenting. Det är djupt rotat i befolkningen från många olika, om inte alla, aspekter utav deras liv.

Nordkorea har 11 års obligatorisk skolgång för alla, vilket ungefär motsvarar grundskola samt ett tvåårigt gymnasieprogram. I skolans värld finns såklart ett eller flera porträtt utav Ledaren i varje klassrum, precis som i alla nordkoreanska hem. Det hålls en kurs i Ledarens storhet som förklarar Ledarens tre element av storhet; storhet i aura, storhet i ideologi och storhet i ledarskap. Enligt Landets officiella hemsida nämns bland annat följande om den nuvarande Ledarens storhet:

“Kim Jong Il, who had acquired sharp judgment, irrefutable logic and deep theory from his childhood”

Då har jag inte ens nämnt resten. Historien går så att när Kim föddes slog blixtar ned i det största berget och en dubbel regnbåge uppenbarade sig över platsen, molnen formade sig som olika symboler och det stod klart att barnet var fött med oerhörd storhet.

I hemmen ser vi också hur denna personkult formats. Varje hem i Pyonyang har en radioapparat i köket som inte går att stänga av, bara vrida ner volymen på. Denna radio spelar bara upp propaganda som staten vill att folket ska höra. De som är privilegierade nog att ha en tv kan bara se propagandaprogram, de timmar om dagen det går att se på tv. Detta är ett ofantligt bra knep när det kommer till att hålla föst och främst kvinnorna trogna regimen. Det är ofta så att kvinnorna i landet är hemmafruar, och propagandan håller dem sysselsatta. Det finns även en stark kvinnlig förebild i landets historia som alla känner till; Kim Jong Suk.  Hon var officer i revolutionsarmén och stod nära Kim Il Sung, räddade även hans liv som hans personliga livvakt. Detta sätt att skapa förebilder för alla är extremt intelligent, Kim Jong Suk blir här både en hjälte som var med i grundandet av nationen, hon är framgångsrik inom militären och hon var en moder för en stark son.

Den gemensamma fienden är självklart USA, folket är tränade att ständigt hålla ögonen öppna och skydda sig mot de Amerikanska imperialisterna som vill lägga alla länder under sig och förespråkar orättvisor och klassystem. Kim Jong Il själv får alltid, enligt Göran Persson efter sitt besök i landet, alltid utländska besäkare att tro att kan inte ska dyka upp på möten, för att sedan svassa in helt oförberett ändå. Detta för att missleda Amerikanska spioner. 

http://www.youtube.com/watch?v=QRX0hZW20eA

Att ha en gemensam fiende är väldigt användbart när det kommer till att ena folket, för det uppstår en syndabock som man kan skylla all olycka på. Under svältperioden efter Kim Il Sungs död svalt människor till den grad att stora delar av folket idag är 10 centimeter ortare n genomsnittet och att många tappar synen. De ser dock svältperioden som en tid att bevisa hur uppfinningsrika och enastående deras nation var, och det var självfallet USAs fel som satte sådan press på nationen. Idag ses svälten som en sporre att fortsätta vara självständiga. Vi har sett mönstret tidigare i historien. Det Judiska folket har t.ex. varit förföljda länge och genom nazismens utpekande av Judarna som samhällets problem skapades en gemensam fiende och folket som fick vara med i gemenskapen kände sig privilegierade och utvalda.

Sist ut kommer propagandan som riktar sig till utlandet. Där är hemsidan ett utmärkt exempel:

http://www.korea-dpr.com/ocn/

Men det har även gjorts dokumentärer om Nordkorea av Nordkorea som romantiserar bilden av landet. Det lär även finnas en stad nära den sydkoreanska gränsen, en stad uppbyggd på perfekta kulisser och tomma skal, samt en enorm flaggstånd när den Nordkoreanska fanan hänger (den kan inte fladdra i vinden då den är för gigantisk). Det ryktas att staden byggdes för att Sydkorea bara skulle kunna se perfektion från sin sida av gränsen, och att den så kallade ’Propagande-byn’ bara är uppbyggd för syns skull.

Jag tänker också ta upp ett kidnappningsfall, som jag nämt i ett tidigare inlägg. Ett som har samma syfte som propagandabyn. Kidnappningen av den välkända Sydkoreanska skådespelerskan Choi Eun Hee och hennes make, samt regissör Shin Sang Okk. Kim Jong Il är en välkänd filmfantast, och för att ge den Nordkoreanska filmindustrin en boost i rött riktning kidnappades Choi Eun Hee 1978 utav en grupp okända män i en park mitt på ljusan dag. De förde med henne till en gummibåt, som senare ledde henne till ett lastfartyg som lade till i Nampoo, här välkomnas hon personligen av Kim Jong Il och sätts i husarest i en utav hans villor. Sex månader senare sker något liknande och maken kidnappas. Fyra år senare får de veta att både har varit i landet länge och de återförenas förvånansvärt på en bankett arrangerad utav Kim Jong Il. Fram till 1986 tvingas paret göra film för Nordkorea, bland annat en kopia av Godzilla. Att två kända sydkoreanska filmskapare gör film för Nordkorea är bra publicitet för landet. Det får det att se ut som om Nordkoreas filmindistri och samhälle är bättre än det i Sydkorea.

Denna propagandamaskin stödjs utav det ständiga hotet från staten och skapar en miljö för Nordkoreas invånare som blir näst intill otänkbart att bryta emot.

Massmedias roll i Kina

Massmedias roll är mycket viktig i ett demokratiskt samhälle då denna ska granska och kritisera makten. Hur står det då till med Kinas massmedia?

Som jag har sagt flera gånger redan så är det Kinesiska samhället mycket friare idag än vad det var under Maos tid. Detta gäller även inom massmedia som idag är mycket mer varierad. Visserligen så är media fortfarande ägd av staten men det finns idag, förutom partitidningarna, ca 2000 olika tidningar samt 9000 tidskrifter och magasin (”Kina idag” av Oscar Almén, Marina Svensson, Bertil Lundahl och Björn Kjellgren – sid. 45). Dessa har blivit mer inriktade till vad folket vill ha p.g.a. den ökade marknadsekonomin. Detta gäller även inom TV det utöver dem 16 statliga kanalerna finns ca 400 lokala tv-bolag.

   Sedan kom även internet till Kina år 1994. Idag finns det näst intill 253 miljoner internetanvändare i Kina och även om det bara är 19 % av befolkningen som har tillgång till internet så är det allt fler som kopplar upp sig någon gång då och då för att kanske blogga lite. Just bloggandet har blivit väldigt populärt då det är ett bra sätt att få sin röst hörd på internet och det är en bra möjlighet att upptäcka nyheter, osv. på.

   Men som sagt så är det fortfarande staten som har kontrollen över media vilket gör att de kan kontrollera helt vad som visas och inte. Det förekommer mycket censur och stora brister i yttrandefriheten. Det är t.ex. tabu att prata/skriva om nationell politik eller Tibetfrågan. 

Än en gång så visar Kina på ett ganska odemokratiskt styre!

Är Kina ett mänskligt land?

De mänskliga rättigheterna gäller för alla i hela världen, oavsett land och kultur. Enligt dessa ”regler” så föds alla människor fria och är av lika värde, därför har de även lika rättigheter. De här rättigheterna begränsar statens makt över individen samt reglerar de skyldigheter som staten har gentemot individen. Rättigheterna är många och alla går att hitta på den här sidan http://www.manskligarattigheter.gov.se/extra/pod/?id=98&module_instance=3&action=pod_show&navid=1&subnavid=98&subnavinstance=3.

Nu ska jag titta på hur Kina uppfyller dem mänskliga rättigheterna och tänker då främst titta på hur man tillämpar människans lika värde då det blir lite mycket att titta på alla de mänskliga rättigheterna var för sig. Jag känner även att det är det som är mest relevant för sammanhanget.

När Kina styrdes av Mao så var allting mycket mer extremt och folket var mycket mer begränsade än vad dem är idag. Trots att det idag inte händer saker såsom det som hände till följd av demonstrationer på Himmelska fridens torg 1989, så är folket ganska förtryckt. Alla de som kritiserar makten riskerar än idag att hamna i fängelse. Klyftorna mellan fattiga och rika har även blivit större och detta syns bland annat inom utbildning, sjukvård och arbete.

Kina har idag någonting som kallas ”ettbarnspolitik”. Det finns en familjeplaneringslag som innebär att alla medborgare har rätt att föda barn, men staten har rätt att lägga sig både i hur många barn man ska ha och i när man ska skaffa barn. Lagen tillkom efter att Kinas befolkning sprang iväg rejält 1979 (befolkningsökningen började dock redan 1949 då levnadsstandarden blev lite bättre) för att man var orolig för landets relativt dåliga ekonomi.

   Antalet barn som man får föda beror lite på var man kommer ifrån och var man bor. Bor man i staden så får man normalt sett bara skaffa ett barn medan de som bor på landsbygden får skaffa ett andra barn om det förstfödda är en flicka. Man får även skaffa ett till barn om båda föräldrarna var ensambarn eller om det första barnet är funktionshindrat. Om man däremot tillhör en etnisk minoritet så kan du få skaffa upp till fyra barn.

   Men vad händer då om man nu skulle bo i staden, har ett barn redan, och råkar bli gravid igen? Att inte följa den här lagen har länge straffats hårt. Förr var tvångsaborter vanliga (dessa är dock förbjudna enligt lag idag men förekommer iaf), men idag är det vanligaste att man får betala straffavgifter eller att man blir ”övertalad” att göra abort. Man kan också bli rutinmässigt steriliserad efter att man fått sitt första barn, trots att det står i lagen att det är förbjudet.

Allt det här med ”ettbarnspolitiken” bidrar väldigt mycket till ett nedvärderande av kvinnor. Dels så har kvinnan inte helt och hållet makten över sin egen kropp, utan den kan makten bestämma över. Det är till och med så att dem som kontrollerar att familjeplaneringslagen följs ibland kallar in kvinnor på gynekologundersökningar för att se så att dem inte nyligen har fött barn utan att registrera det, eller liknande.

   Kinas kultur har ju på grund av det här även blivit väldigt präglade att föredra pojkar framför tjejer när man ska skaffa barn. Vissa använder sig av fosterdiagnostik, trots att det är olagligt, för att kunna abortera fostret om det visar sig vara en tjej. Söner är att föredra då dessa ska vara bättre på att försörja familjen, även när föräldrarna blir gamla.

   Så sett utifrån det här så är Kinas kvinnor inte lika mycket värda som Kinas män.

   Kvinnorna är inte heller jämställda med männen inom arbetsmarknaden, då många arbetsgivare anställer män framför kvinnor (eftersom kvinnan inte anses kunna engagera sig lika mycket i jobbet då hon har främsta ansvaret hemma).

Som sagt i förra inlägget om hur demokratiskt Kina egentligen är så är inte alla heller lika inför lagen. Korruptionen är stor och det är makten som styr domstolarna. Så den med mycket pengar och rätt kontakter kan nästan alltid ta sig ur knipan medan en fattig bonde får stå i rätten och bli orättvist dömd för ett brott han kanske inte ens har gjort.

Min uppfattning är att Kina inte följer de mänskliga rättigheterna! I alla fall inte de som reglerar människans lika värde. 

Demokrati i Kina?

Nu tänkte jag undersöka lite hur man kan tillämpa dem olika kriterierna från det förra inlägget på Kinas styre. 

Folkstyre: Enligt den kinesiska regeringens hemsida (http://english.gov.cn/2005-08/05/content_20813.htm) så är Kina en socialistisk stat som styrs av "folkets demokratiska diktatur" – vilket är arbetarklassen och bönderna. Det står även att all makt ligger hos folket och dem utöver den här makten via olika organ såsom den lokala folkkongressen. Om det här nu skulle stämma så skulle ju det vara toppenbra och allt skulle vara frid och fröjd. Men tyvärr så stämmer ju inte det här. Någonting som är viktigt för att det ska vara ett korrekt och demokratiskt val är att det finns åtminstone två valmöjligheter, vilket det inte finns i Kina. Kina är en enpartistat (finns åtta andra partier, men dem räknas inte som en opposition då deras jobb bara är att hålla med regeringen) där de politiska ledarna utses av det kommunistiska partiets ledning och inte genom allmänna val. Kina är inte ens speciellt kommunistiskt idag då de varken strävar efter jämlikhet eller avskaffande av den privata sektorn, utan landet fungerar som ett vanligt marknadsekonomiskt land. Det är till och med så att den ekonomiska ojämlikheten är större här än på andra håll (”Kina idag” av Oscar Almén, Marina Svensson, Bertil Lundahl och Björn Kjellgren – sid. 8).

Tryck- och yttrandefrihet: I och med att det socialistiska systemet är en grund för att allt ska gå runt så är det helt förbjudet att störa det här systemet genom att t.ex. skapa en regimkritisk förening och även uttrycka vissa åsikter som individ. Dock så kan man idag tala ganska fritt med varandra privat, till och med om politik, utan att t.ex. fängslas. Men det gäller att passa sig för vad man säger offentligt (”Kina idag” av Oscar Almén, Marina Svensson, Bertil Lundahl och Björn Kjellgren – sid. 8).

Rättssäkerhet: Ett av Kinas största problem inom rättsväsendet är att det inte är oberoende av staten – alltså är inte alla lika inför lagen då regeringen kan styra och ställa bland fallen som de vill och därmed döma oskyldiga. Rättsväsendet har även en hel del korruption vilket man många gånger har försökt lösa genom att döma folk till döden. Korruptionen är även det en bidragande faktor till att folk inte är lika inför lagen då man kan köpa sig fri med tillräckligt mycket pengar (”Kina idag” av Oscar Almén, Marina Svensson, Bertil Lundahl och Björn Kjellgren – sid. 13)!

Föreningsfrihet: Det är som sagt förbjudet att göra något som skulle störa det politiska systemet, såsom att starta en regimkritisk förening. Vill man engagera sig politiskt så finns det en tillåten organisation och det är inom kommunistpartiet (”Kina idag” av Oscar Almén, Marina Svensson, Bertil Lundahl och Björn Kjellgren – sid. 8).

Enligt dem här kriterierna skulle man kunna säga att Kina verkligen inte är ett demokratiskt land. 

Kuba - Massmedias roll

Veckans ämne är massmedias roll i Kuba. Massmedia, som i en västerländsk demokrati anses vara av stor vikt då den ska granska statsmakterna och oberoende av politisk ställning kunna kritisera dessa. Man talar ofta om 3 statsmakter i en västerländsk demokrati; den lagstiftande (folkvalt parlament), den verkställande (regeringen) och den dömande (domstolarna). Utöver detta kan massmedia ses som en fjärde statsmakt oberoende av de tre första; den granskande statsmakten. Denna fungerar på så sett på ett opartiskt sätt förmedlar hur makthavarna och oppositionen i ett land sköter sig och på så sett ska folket ges en inblick i politiken utan att den vinklas av ideologiska ställningstaganden. Ni förstår nog hur detta omöjligen kan fungera på Kuba.

I Kuba fanns innan revolutionen - enligt Thomas Gustafsson (som nämnts i tidigare inlägg) - 17 olika dagstidningar. Pressen var fullständigt fri och massmedian en mycket livlig scen. Detta skulle dock komma att förändras när Fidel Castro tagit makten. Vid ett möte i Nationalbiblioteket 1961 höll Castro ett "tal till de intellektuella" där han förklarade sin syn på yttrandefrihet. Castro sa att journalisternas, artisternas och författarnas rättigheter var obegränsade inom revolutionen, men obefintliga utanför revolutionen. När frågan om hur man avgör vad som är revolutionärt och vad som är kontrarevolutionärt ställdes svarade Castro att inrikesministeriet (som kontrollerades av marxist-leninister) skulle ansvara för detta. Inrikesministeriet lade redan då en hård censur på pressen som sedan kom att utvecklas till censur av även dramatik, poesi och skönlitteratur. Detta är fallet även idag.

Den största och viktigaste dagstidningen på Kuba heter Granma och har en kommunistisk redaktionsledning som lyder under regeringen. Tidningen kostar 15 öre, vilket gör det möjligt för alla Kubaner att köpa och ta del av propagandan som sprids här. Normalt är nämligen att tidningen fylls av referat av Fidel Castro eller andra viktiga partimedlemmar, alternativt långa reportage om historiska revolutionära händelser i brist på nyheter. Rapporter om årets sockerskörd och liknande är också vanligt. Detta är naturligtvis inte särskilt intressanta nyheter att ta del av, frågan är om de ens kan räknas som nyheter. Jag skulle snarare kalla det propaganda och ett försök att skapa en fasad om att massmedia visst spelar en roll i samhället. Föga förvånande köper nästan inga kubaner tidningen.

1999 infördes i Kuba Lagen för försvaret av nationellt självbestämmande och av Kubas ekonomi för att hämma nyhetsspridningen som skedde genom kubaner som frilansade för utländska nyhetscenter. Lagen innebär att det är olagligt att sprida någon annan version av hur situationen i Kuba ser ut än den officiella, vilket i praktiken ger resultatet att polismyndigheten får möjlighet att ingripa mot ovan nämnda frilansande journalister.

Med ovanstående information i bakfickan kan konstateras att Kuba saknar pressen som statsmakt då massmedia omöjligen kan granska regeringen på ett objektivt sett. Kuba saknar också en av de grundläggande principerna i min analysmodell för demokrati - yttrandefrihet. Alltså; ännu ett inlägg där vi kan dra slutsatsen att Kuba inte är ett demokratiskt land.

Undrar hur många gånger jag kommer att säga det där?

I nästa inlägg: demokrati och statsmakter.

Iran och mänskliga rättigheter

På regeringens webbplats om mänskliga rättigheter sammanfattar man innebörden av de mänskliga rättigheterna på detta vis:

"De mänskliga rättigheterna gäller för alla och envar. De slår fast att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De mänskliga rättigheterna är universella. De gäller över hela världen, oavsett land, kultur eller sammanhang."

Samma webbplats förklarar även vad en rättighet är och vad staten har för skyldighet och individen för rättigheter:

Vad är en rättighet?
"De mänskliga rättigheterna täcker in många delar av en människas liv. De syftar till att alla människor ska få möjlighet att leva ett drägligt liv, och inkluderar därför regler om människors möjlighet att överleva, inbegripet föda och husrum, om människors rätt till sina innersta tankar och trosuppfattningar, om skydd för familjen, frihet från tortyr och slaveri, om rätt till utbildning, yttrandefrihet och att delta i landets styrelse."

Statens skyldighet och individens rättigheter
"Staterna är skyldiga att respektera folkrättens regler. Varje land har ett ansvar för att dess åtaganden vad gäller de mänskliga rättigheterna omsätts i nationell lagstiftning. Det räcker dock inte med lagar som klargör statens skyldigheter eller som förbjuder vissa handlingar. Det måste också finnas ett fungerande rättssystem (poliser, advokater och åklagare, opartiska och rättvisa domstolar) som förverkligar lagarna. Därutöver krävs kompletterande åtgärder såsom främjande - genom information och på annat sätt - av de mänskliga rättigheterna."

Tillsist kommer ett utdrag från regeringen.se om de grundläggande mänskliga rättigheterna:

- de grundläggande friheterna, såsom rätten att hysa eller uttrycka åsikter, att utöva en religion, att bilda eller gå med i en organisation eller att ordna möten
- rätten till skydd mot övergrepp, till exempel rätten till en rättvis rättegång, att inte bli godtyckligt arresterad eller utsättas för tortyr
- rättigheter för att tillgodose de grundläggande mänskliga behoven, till exempel rätten till en tillfredsställande levnadsstandard, till hälsovård och till utbildning.


Iran bryter ständigt och under omfattande former mot de mänskliga rättigheterna, det har till och med varit tal om att landet ska ställas under övervakning. Allt det som jag har fetmarkerat i utdragen ovan, är bara några av de mänskliga rättigheter som Iran bryter emot.

I ett av de tidigare inläggen "Hardfacts - Iran" skrev jag i stycket om sociala förhållanden att kvinnor inte anses lika mycket värda som män. I sammanfattningen av vad mänskliga rättigheter är står det att alla människor, oavsett kön, är lika mycket värda och har samma rättigheter. I Iran är kvinnor väldigt diskriminerade och lever under otroligt kränkande förhållanden. De har inte samma rättigheter som män, och inte alls lika mycket att säga till om. De kan inte ens ansöka om en pass utan tillstånd från en man, männen får skilja sig från sin hustru utan att ens behöva ange en orsak, medan de för kvinnor krävs något drastiskt för att de ska få lämna sin make. De får inte heller klä sig som de vill. Något som är intressant är att inom religionen islam anses alla människor vara lika mycket värda och man ska behandla alla med respekt och kärlek. Med tanke på att Iran är en "gudsstat" och vill efterleva sharia reglerna och islams tro borde det vara en självklarhet i landet att alla, kvinnor som män, ska behandlas som människor. Detta borde vara självklart även om de inte vore en "gudsstat".

Vi är alla människor och borde alla behandlas lika därefter. Kön är något som markerar våra yttre kroppsliga olikheter. Visst har väl män och kvinnor en del inre olikheter också, men bara för att våra kroppar fungerar olika och ser olika ut betyder inte det att kvinnor är mindre människor, eller är mindre värda.

Iran kränker dock inte bara kvinnor. Lagarna kränker alla människor i landet och bryter mot mänskliga rättigheter i allmänhet. Regeringen kontrollerar de kulturella livet, konst och nöjeslivet är väldigt begränsad och man får inte lyssna på vilken musik som helst. Människor är inte fria från tortyr, staten respekterar inte folkrätten och de mänskliga rättigheterna, yttrandefrihet kommer inte på fråga, inte heller skydd mot övergrepp, en tillfredställande levnadsstandard eller något rättvist fungerande rättssystem - det finns inte på kartan. Det är inte konstigt att människor flyr från Iran, de lever enligt mig under slaviska, orättvisa och omänskliga förhållanden. Inga människor förtjänar att behandlas på detta sätt. Vi har bara ett liv och visserligen behöver vi lagar och regler för att samhällen ska fungera, men ingen människa, ingen regering eller Gud för den delen, ska få ta ifrån människor deras rättigheter till ett värdigt liv. De bryter inte bara mot de mänskliga rättigheterna utan även mot demokratiska rättigheter - yttrandefriheten. Det finns många samband mellan de mänskliga rättigheterna och demokratin. Jag tycker inte att dessa två termer ska beblandas för det är två olika saker. Däremot tycker jag att i ett demokratiskt styre bör man ta hänsyn till de mänskliga rättigheterna, kan man inte göra det, kan man inte kalla sig ett demokratiskt samhälle då dem frågorna indirekt stöter på varandra.

Vad är det då som får de makthavande i Iran att bara strunta i dessa otroligt viktiga frågor? Jag anser att så länge inte folket har rätt att verkligen påverka styret i landet, kan ett land inte kalla sig demokratiskt. Just de iranska folket blir väldigt styrda åt ett håll, de har inga valmöjligheter, ingen rätt eller frihet att uttrycka åsikter som de vill, för försöker dem uttrycka andra åsikter om hur styret ska fungera (eller annat) än det som regeringen eller prästerskapet står för blir de torterade eller avrättade. Det enda folket egentligen får rösta om är vem som ska "vara ansvarig" för landet och styret (presidenten) och vilka som får vara med i parlamentet och "hjälpa till". Det känns inte som att landet utvecklas, då inga oppositions partier får komma in i riksdagen och folket får dessutom inte ens stödja oppositionen. Människor har i princip ett val i de iranska valen. Det flera partier, men de står för samma saker då landet har så strikta regler om vad partier får och inte får innehålla, vilket gör att människorna röstar på ett och samma styressätt fast med olika människor. Det är inte demokratiskt i mina ögon.

Detta belyser verkligen hur viktigt de är att de mänskliga rättigheterna berörs och tas hänsyn till i en demokrati, för utan dem kan en demokrati, enligt mig, inte fungera. Människor ska ha rätt att våga tänka, säga och tycka vad de vill utan att behöva vara rädda. De ska inte behöva bli tvingade till att tycka något, och det är även viktigt att alla har samma rättigheter - kvinnor som män - och att man är lika inför lagen. Iran har ingen anledning att kalla sig för en demokrati sålänge inte folket har några rättigheter att påverka styret eller samhället utan fri vilja att rösta på vad de vill. För nu påverkar ju inte människorna samhället, bara vilken människa som ska styra samhället under fortsatt samma omständigheter, det är varken yttrandefrihet eller folkstyre - två viktiga kriterier för en demokrati. Jag anser därför att smeknamnet "en religiös diktatur" passar Iran bra om människors åsikter fortsätter att tryckas ner såhär rått och hänsynslöst.

För mig är det obegripligt hur sånna här viktiga frågor (de mänskliga rättigheterna) bara sopas under mattan. Hur kan man vilja behandla sina medmänniskor såhär, och förstöra deras rätt till ett värdigt liv och deras rätt att vara med och påverka över hur deras samhälle ska få fungera? Det är sjukt att människor är så egoistiska att de bara tar över styret och tvingar människor genom hot till tystnad och lydnad för att de ska få sin vilja igenom.

I nästa inlägg kommer en diskussion om massmedians roll i demokratin.

Källor:
http://landguiden.se/Lander/Asien/Iran/Politiskt-System/Rattsvasen%20och%20manskliga%20rattigheter

http://www.regeringen.se/sb/d/2665

http://www.manskligarattigheter.gov.se/extra/pod/?module_instance=3&

http://www.manskligarattigheter.gov.se/extra/pod/?id=30&module_instance=3&action=pod_show&navid=1&subnavid=30&subnavinstance=3

Boken ”Iran och den islamiska revolutionen”, sid 28-29