tisdag 20 december 2011
Slutsats och källkritik - Iran
Källor jag har använt mig av:
- landguiden.se
- riksdagen.se
- regeringen.se
- ne.se
- manskligarattigheter.gov.se
- King John, "Iran och den islamiska revolutionen", sid 4-28, Raintree, 2006
(ip-adresser är bifogade i inläggen)
Under tiden jag har skrivit dessa blogginlägg har jag jämfört källorna med varandra för att granska innehållets korrekthet. I och med att fakta från de olika källorna stämmer överens med varandra, anser jag de källorna jag har använt som trovärdiga. Den första förstahandskällan jag använt mig av är boken "Iran och den islamiska revolutionen" av författaren Johan King år 2006. Det är en faktabok med källorna nedskriva längst bak i boken, vilket känns seriöst. Däremot kan man aldrig vara helt säker på att boken är helt opartisk eller att författaren har fått in sina egna tolkningar och vinklar. De mesta fakta verkade dock trovärdig och "ren" då den stämde överens med annan information från andra källor som jag hittade. Denna bok har varit användbar både inom mänskliga rättigheter området men även vad det gäller politiken, det sociala och ekonomin i landet.
Jag har också använt mig av ne.se som är Nationalencyklopedins hemsida och ett slags uppslagsverk. Även det en ren faktamässig förstahandskälla. Den har jag använt för att slå upp nödvändiga, svårbegripliga ord då det finns en del sådana när man läser om en annan kultur/land. Denna sida känns trovärdig då man dels kan kontakta utgivaren av sidan, och det finns även hänvisningar till författarna som har skrivit om ordets betydelse. Det kan ju finnas vinklingar på orden av författaren även i ett uppslagsverk, det är något jag har haft i åtanke men inte lagt märke till.
Andra källor jag använt mig av andrahandskällorna landguiden.se, riksdagen.se, regeringen.se och manskligarattigheter.gov.se. Landguiden.se valde jag dels på rekommendationer från biblioteket och det är även en sida jag har använt mig mycket av förr som jag tycker är bra, där skribenter uppdaterar all möjlig information om landet så ofta som möjligt. Jag tog mycket fakta om politik, ekonomi, sociala aspekter, religion osv, och det är en mycket användbar sida! Det som gör sidan trovärdig är att dels står författarnamnet och publiceringsdatum längst ner på sidan och skribenterna hänvisar även till källorna de hittat informationen på. Precis som med de andra källorna bör man även här vara uppmärksam på att det kan finnas olika vinklingar av författaren. På riksdagens hemsida läste jag deras definition om vad demokrati är för att på så sätt ta reda på vad min definition är. Deras definition är ingen definitiv fakta utan mer en värdering/åsikt om vad som oftast klassas som demokrati. Eftersom det mer är en åsikt än det är en ren fakta källa, är det kanske inte en sådan trovärdig källa, men tillräckligt bra för att jag skulle få mig en uppfattning om vad jag anser som demokrati, och jag tror att deras definition är en ganska allmän uppfattning av vad demokrati är och det är väl därför de publicerar den. Jag har även jämfört riksdagens definition med ne.se's definition om vad demokrati är, definitionerna var rätt lika. Informationen var väldigt användbar!
Avslutningsvis har jag även använt mig av regeringens hemsida samt en hemsida som kallas för manskligarattigheter.gov.se. Två andrahandskällor jag har använt för att leta information om vad mänskliga rättigheter är och vad som ingår. Från båda sidorna var den mesta informationen hämtad från FN där de mänskliga rättigheterna härstammar ifrån. Dessa tolkningar av de mänskliga rättigheterna kan vara vinklade då det inte är förstahandskällor, men enligt mig ansågs de trovärdiga, annars hade jag inte använt dem. Dessa sidor jämförde jag även med varandra för att få en klarare bild över ifall de var användbara och trovärdiga.
Källkritik
Den käre ledarens bortgång
Källkritik
Källkritik, slutsats
Regeringen.se
Riksdagen.se
Landguiden.se
I detta arbete har jag använt mig av tre olika källor, som jag alla anser vara trovärdiga. De bygger på statistisk och faktabaserad grund, då de är skrivna i upplysningssyfte.
Alla källorna berör i stort sätt samma eller närbesläktade ämnen och bekräftar varandra informationsmässigt. Tillsammans har de gett mig en relativ klar uppfattning om hur läget i Ryssland ser ut, även om det fanns en del punkter och aspekter de kunde vart tydliga om. Det känns som att ingen av dem riktigt går in på djupet, utan beskriver ytligt om det mesta. De motsäger inte varandra, och kompletterar inte varandra heller, men jag litar på dem. De tycks inte heller vara vinklade.
Alla källorna blir årligen granskade, och samtliga källor uppdaterad senast 2010. Kan hända att saker och ting har förändrats sedan dess, men samtidigt litar jag på granskningen och vet ju inte vad som kan ha ändrats sedan förra året. Varken i verkligenheten eller på hemsidan.
De hänvisar inte till andra hemsidor, så jag antar att de är förstahandskällor. Bortsett från statistiken de är grundade på, i och för sig. I förhållande till det är de andrahandskällor, men används nog som förstahandskällor på kritiska eller granskande hemsidor.
Det finns inga bilder på hemsidorna och inte heller namn på författarna.
Vad har jag kommit fram till under arbetets gång?
Om jag återigen gör en titt på kriterierna för en demokrati antar jag att det är relevant att jag drar ett par jämförelser, Ryssland och kriterierna emellan. Det var trots allt det som detta arbete gick ut på.
Först och främst, folkstyre. Styrs landet av ett folkligt styre? Råder det allmän rösträtt i landet och har verkligen alla människor chans att ”påverka”, genom att rösta
Det här är en av punkterna som Ryssland, liksom många andra länder, blivit kritiserade för. Det råder allmän rösträtt i landet, då alla landets myndiga individer har rätt att ställa upp i val och genom sin röst påverka vilka de anser vara kapabla nog att styra landet. Principen kan jag inte se på något annat sätt än felfri, däremot är den praktiska möjligheten att faktiskt kunna påverka något att kritisera.
Liksom jag nämnde i kapitlet om massmedia står televisionen för den största kunskapskällan för Rysslands befolkning, då majoriteten av all tv-produktion bedrivs av statligt ägda sektorer. Televisionen är på så sätt inte objektiv, och myndigheterna använder systemet till egen vinst i form i ett vinklat tv-urval. På så sätt upprätthålls makten om det begränsade inflytandet över befolkningen och småpartier får det oerhört svårt att få någon form av chans att förmedla sina åsikter. Och p.g.a detta, vinna röster.
På så sätt kanske inte Ryssland borde anses uppfylla kravet, då alla inte har chans att anskaffa den information som kanske skulle vara avgörande för ett rent ställningstagande i val. Men samtidigt tror jag att det är svårt att komma ifrån detta, endast genom att ändra mandatfördelningsystemet. Det ligger mer i hur medierna styrs och hur staten informativt påverkar befolkningen.
Nästa punkt, föreningsfrihet. Rätten att som individ förena sig med andra och skapa föreningar. Denna punkt kan jag ärligt säga att jag inte är särskilt beläst inom. På någon hemsida kan jag läsa om att en grupp människor tidigare i år greps under en demonstration, när de demonstrerade för rätten för mötes- samt föreningsfrihet. Och utifrån det kan jag anta att Ryssland inte heller på den här punkten uppfyller de kriterier som krävs.
Men samtidigt måste jag också ta hänsyn till aspekterna kring gripandet vid demonstrationen. Kanske demonstranterna agerade aggressivt och det var därför många blev gripna? Gripandet kanske inte alls hade med syftet med demonstrationen att göra?
Under sovjettiden däremot är jag medveten om att Ryssland inte uppfyllde detta kriterie.
Tryck och yttrandefrihet;
Trots att sovjettiden idag är över sker det fortfarande statlig granskning av de flesta tidskrifter som trycks i landet. Under åren har flera journalister och reportrar levt under hot, både från staten och allmänna landsinvånare, då de hållit ett kritiskt förhållningssätt till Rysslands styre eller historia.
Båda punkterna är också kriterier som Ryssland blivit kritiserade för, både av EU och FN, så jag antar att jag kan konstatera att landet inte heller här uppfyller de yttrandekriterier som en demokrati bygger på.
Punkten om rättsäkerhet är jag inte alls påläst inom, samt känner att jag inte behöver ta upp. Det räcker med att se att de ovanstående kriterierna inte samklingar särskilt bra med det dagsrådande styret i Ryssland.
Skulle jag då kalla Ryssland en demokrati? Enligt riksdagens (i detta fall min) definition, nej. Däremot antar jag att den ryska styrelsen skulle kalla sig själva demokratiska, då det inte finns några konkret fastställda lagar som motsäger demokratins grunder.
Tack. För. Mig.
måndag 19 december 2011
Massmedias roll i Ryssland:
I dagsläget står televisionen som den absolut viktigaste informationskällan för Rysslands befolkning och det är också televisionen som styrs av mest statlig kontroll. Kanalerna 1 och 2 är rikstäckande kanaler, och i storstäderna St: Petersburg och Moskva finns lokala, också statligt ägda, tvstationer. Tv-bolaget NTV (Nezavisimoje televidenije) var ursprungligen ett privatägt företag, som förmedlade ganska kritiska rapporter under sovjettidens fall. Sedan år 2000 ägs bolaget av naturgasföretaget (?) Gazprom.
De statliga bidragen till massmedian minskade i takt med sovjetstidens fall, då produktionen som följd blev så pass dyr att många ryska tidskrifter gick i konkurs. De anställda på de ryska tidsskrifterna blev hårt drabbade av detta, då toleransen för frispråkigheten minskade och statlig granskning av tidskrifternas journalister infördes. Idag finns nästan inga privatägda tidningsföretag i Ryssland och många journalister lever under dödshot, från oliktänkande individer. Detta kan kopplas till Rysslands värderingar kring yttrandefrihet.
Kortfattat: Rysslands massmedia anses styras under en liberal presslag, där yttrandefrihet sägs vara ett rudimentärt kriterie. Folket ska ha rätt att starta tidningar, radiokanaler och tv-stationer, men att som privatperson lyckas inom sektorerna är otroligt svårt. Staten står fortfarande för den största produktionen av all massmedia.
(Den såkallade bloggvågen har även nått Ryssland. I förhållande till många andra länder där demokratifrågan är omtvistad, till exempel Kina, råder det dock ingen statlig övervakning av bloggarna. Kan kanske bloggvärlden bli en arena för en ny rysk revolution?)
Mänskliga rättigheter?
De mänskliga rättigheterna är grundade i syfte som rättesnöre, alla världens länder ska försöka rätta sig efter. Förklaringen består utav 30 artiklar, som belyser alla individers rätt till frihet och utbildning. Och självklart sådant som alla individer har rätt att vara fri ifrån, såsom tortyr och slaveri.
Enligt regeringens hemsida har Rysslands förhållningssätt till de mänskliga rättigheterna kritiserats av både Europeiska Unionen (EU) och Sverige. Kritiken förs gentemot den såkallade ”fria” opinionsbildningen, då landets två största partier ”Det enade Ryssland” och ”Den ryska federationens kommunistiska parti” utgör så pass stor majoritet att minoritetspartier har svårt att få inflytande. För att få mandat i riksdagen krävs 7 % av rösterna, vilket bidrar till en nästintill omöjlig chans för nyetablerade partier att få mandat. Massmedierna i dessa fall spelar en väsentlig roll, då den nuvarande staten har den största kontrollen över landets sociala medier, liksom dess informativa innehåll och budskap. (Återger en del om detta i kapitlet om massmedier).
I kontrast till detta finns en passande artikel, som motsäger Rysslands rätt att använda sig av systemet.
Artikel 21 sammanfattas i tre punkter. De lyder:
Var och en har rätt att delta i sitt lands styre, direkt eller genom fritt valda ombud
Var och en har rätt till lika tillträde till offentlig tjänst i sitt land.
Folkets vilja skall utgöra grundvalen för statsmakternas myndighet. Folkviljan skall uttryckas i periodiska och verkliga val, som skall genomföras med tillämpning av allmän och lika rösträtt och hemlig röstning eller ett likvärdigt fritt röstförfarande.
Det är visserligen långt ifrån bara Ryssland som använder sig av ett styrelsesystem som motsäger artikel 21. Att mandatfördelningen ser ut som den gör är nog i många aspekter nödvändigt, då styret blir mer centrerat. Men jag anser att största fokuset i motsägandet av rättigheterna ligger i massmedians inflytande. Om staten kontrollerar landets sociala medier, erhåller de också kontrollen över spridandet av den form av vinkling av samhället de själva står för, vilket i sin tur bidrar till en bredare publik, högre antal anhängare och så vidare, och så vidare. Det hela kan liknas likt ett kretslopp eller ”ond” cirkel. Beroende på vilken värdering man lägger i "ondska".
Forts. kriterier för demokrati
I mitt senaste inlägg avrundade jag den påbörjade kriteriediskussionen med att nämna tre punkter närbesläktade med definitionen av demokrati. Utöver kriteriet om allmän rösträtt och fria val.
Liksom de flesta andra väljer dock slutligen även jag att hänvisa till den svenska rikdagens kriterier över vad som bör innefattas i en demokrati. Främst beroende på att jag skriver detta under tidspress och inte varit ambitiös nog att börja med detta arbete tidigare än två dagar innan slutdatum, men också för att jag finner riksdagens definition relativt konkret. Så, slutligen, kriterierna för demokrati:
Folkstyre: Som jag nämnde i det tidigare inlägget är en del av innerbörden av demokrati principen att landet/staten styrs av folket. (Demokrati=folkstyre). Inom detta kriterie utgår man starkt ifrån det råder allmän rösträtt i landet, och att alla landets myndiga medborgare ska ha rätten att kunna påverka genom att rösta på den/dem de anser kapabla nog till att styra.
Föreningsfrihet: Rättigheten att som individ kunna förena sig med andra individer, genom att exempelvis bilda föreningar.
Tryck och yttrandefrihet: Rättigheten att kunna uttrycka sina åsikter och tankar i tal och skrift.
Rättsäkerhet: Rättigheten att betraktas som oskyldig, till bevisad motsats i domstol. Lagarna ska vara lättförståeliga och rättegångarna offentliga.
måndag 12 december 2011
Kuba - källkritik
Så, vad är denna blogg grundad på egentligen?
Viss fakta (närmare bestämt den om hälsan på Kuba) hämtad ur boken är tagen från Sven Britton, svensk läkare och professor i infektionssjukdomar vid Karolinska Institutet - något som borde göra honom till en ytterst pålitlig källa gällande hälsofrågor. Något som dock framkommer bara av att man läser boken, det står till och med i klartext, är att Britton är socialdemokrat. Detta skulle kunna betyda att Britton vill få Kuba att framstå i så god dager som möjligt i jämförelse med t.ex. USA (vilka också blev skräckexempel i texten) då Kubas politik möjligen ligger honom närmre om hjärtat än USA:s. Med detta i åtanke får man också tänka på att det faktum att Britton i boken själv beskrivs som socialdemokrat får mig att tycka att hans fakta är mer trovärdig - eftersom att han vågar stå för den. Naturligtvis kan detta i sin tur också vara ett trick för att gynna socialdemokratin genom att visa på att en vänsterorienterad politik ger så välfungerande vård på Kuba.
Resterande information kommer som tidigare nämnts ur boken "Kuba" av Thomas Gustafsson, journalist och enligt bokens baksidetext "Kubakännare." Gustafsson har verkat som journalist i många spansktalande länder, inte minst då Kuba, vilket gör honom till en i mina ögon troligare källa än någon som sitter hemma i Sverige, eller något annat land för den delen, och upprepar fakta de fått berättat för sig. Gustafsson blir en bra andrahandskälla då hans bok baseras på fakta han själv hämtat under sin vistelse i landet. Man får dock också ta hänsyn till att Gustafsson är en journalist och har en stor ekonomisk vinning i att publicera material som är av intresse för läsarna - något som kan verka på flera sett. Det skulle kunna göra hans bok mer trovärdig då en respekterad och sanningsenlig bok om Kuba skulle kunna anses sälja mer än en som innehåller blaj - men samtidigt är det ofta blaj som intresserar människor, så länge de tror sig veta att det är sanningen de läser. Man skulle alltså kunna se en vinning för Gustafsson i att skriva osanningar för ekonomins skull, även om jag inte ser några konkreta bevis på att det skulle ligga till på det här sättet.
Naturligtvis måste man också konstatera att all information som fås om ett kommunistiskt land som Kuba ska betraktas med en viss skepsis. Bara genom att läsa mitt förra inlägg om massmedia framgår det klart hur lite icke-regeringsvänlig information som får yttras, speciellt om du är kubansk medborgare (och alltså med stor sannolikhet är den som sitter på den mest sanningsenliga och relevanta informationen).
fredag 9 december 2011
Massmedia i Iran
Massmedian i Iran har länge varit ett omdiskuterat ämne. Under den islamiska revolutionen år 1979 då ayatollah Khomeini tog över stängdes nästan alla tidningar ner. År 1997 när Mohammad Khatami fick presidentrollen fick ett tiotal nya tidningar startas upp. Dock tyckte inte konservativa politiker om Khatamis liberala presspolitik, därför tog de religiösa domstolarna och de konservativa politikerna beslutet att, tillfälligt eller permanent, förbjuda minst 90 tidningar samt tidskrifter. Detta var år 2003. Ifall man jobbar som journalist eller är tidningsägare i Iran och publicerar artiklar som inte faller regeringen i smaken förföljs och fängslas oftast dessa människor. Media situationen i Iran har bara förvärrats under Ahmadinejads tid. Under år 2009 uppstod det en protestvåg i Iran där människor som vill modernisera Iran demonstrerade mot regimen, de bemöttes endast med våld. Protesterna gav en motsatt effekt och tidningar förhandscensurerades, förbjöds och regimkritiska journalister fängslades - pressades till falska bekännelser och dömdes till oskyldiga, långa fängelsestraff.
I och med detta började oppositionella medier använda sig mer av internet i Iran där den starkaste kritiken pågick. Dock filtreras internet trafiken, webbplatser spärras av, mobiltelefoni nätet blockeras och internetcaféer hålls stängda. Oppositionella - unga som gamla - fängslas och torteras för sina åsikter och för att de uttrycker dem i media, flera journalister avlider i fängelserna. Ett exempel är journalisten Hoda Saber som inledde en hungerstrejk i protest i samband med en annan aktivists död i fängelset, Saber dog själv av en hjärtattack några dagar senare troligtvis pga detta. Iran klassas idag som det land som håller allra flest journalister fängslade.
De tidningar som idag har störst upplaga heter (den som har allra störst upplaga kommer först): Ettela'at (Information), Hamshahri (Medborgaren) och Kayhan (Universum) -ges även ut på arabiska och engelska. Sedan finns den oberoende tidningen Tehran Times som är engelskspråkig och den tidning som står de moderata konservativa politikerna varmt om hjärtat -tidningen Resalat. De reformvänliga tidningarna tvingas hålla sig diskreta för att överleva. Majoriteten av iranier får sin information från de statliga radio och TV-monopolet och bolaget IRIB sänder på ett 20 tal språk världen över. Den omgivande arabvärlden nås av TV kanalen Al-Alam. De flesta iranska familjer har parabolantenner och riskerar ständigt höga böter då detta är något som är förbjudet i Iran.
I Sverige anses massmedian som en slags fjärde statsmakt, något som massmedian i Iran är långt ifrån att vara. En tanke som ständigt följde mig när jag läser denna information om media/er i Iran är hur viktigt, som jag ständigt återkommer till, det är med yttrande-och pressfrihet i en demokrati, för att den överhuvudtaget ska fungera, och hur Iran ständigt bryter mot detta genom att tysta ner oppositionen. På detta sätt skulle det aldrig få gå till i ett demokratiskt land, om man jämför med t.ex. Sverige (nu menar inte jag att Sverige är en perfekt demokrati på något sätt, men jag anser att vi nog är så nära man kan komma perfektion), så visserligen stängs det ner tidningar, säkert varje vecka i vårat avlånga land, men inte av anledningar som att "han tyckte fel" eller "man kan inte resonera sådär". I Sverige skulle en tidning snarare läggas ner för att den gått i konkurs, medan man i Iran lägger ner tidningar för att en journalist/ett tidningsbolag ställer sig emot regimen eller har andra åsikter och "tycker fel". Ett exempel på detta är tidningen Chehel cheragh (Fyrtio ljuskronor) som var en populär ungdomstidning, den lades ner efter att en intervju med en känd musiker som stödde oppositionen publicerades. Men det slutar inte där, journalisterna blir även fängslade, torterade, förföljda och ibland dödsdömda för att de tycker annorlunda. Hur demokratiskt är det egentligen? Jag tycker det är förfärligt att journalister, människor, ska behöva bli förföljda bara för att de uttrycker sina åsikter, dem ska inte behöva utstå detta.
Den enda rollen Irans massmedia har idag är att understryka att regimens åsikter är det rätta, det som gäller och de som alla människor ska tycka. Detta eftersom massmedian begränsas så mycket och det finns ingen plats för kritik i tidningar gällande någonting i det iranska samhället. Gör man plats för det kan man räkna med att få sota för det. Denna information i detta blogginlägg understryker än en gång att Iran inte är ett demokratiskt samhälle, även om Ayatollah Khomeini gärna ville tolka det så, Iran har hittills i alla mina inlägg brutit mot alla mina punkter för vad som är grundläggande i en demokrati. Inte minst gällande massmedian.
Källor:
http://landguiden.se/Lander/Asien/Iran/Massmedier
(alla källor jag använder till mina inlägg kommer att granskas i ett eget inlägg senare)
måndag 5 december 2011
Den Nordkoreanska Propagandamaskinen
- Angående landets och dess ledares storhet
- Angående ladets gemensamma fiende
- Propaganda riktad åt utomstående länder
Massmedias roll i Kina
Är Kina ett mänskligt land?
Demokrati i Kina?
Kuba - Massmedias roll
I Kuba fanns innan revolutionen - enligt Thomas Gustafsson (som nämnts i tidigare inlägg) - 17 olika dagstidningar. Pressen var fullständigt fri och massmedian en mycket livlig scen. Detta skulle dock komma att förändras när Fidel Castro tagit makten. Vid ett möte i Nationalbiblioteket 1961 höll Castro ett "tal till de intellektuella" där han förklarade sin syn på yttrandefrihet. Castro sa att journalisternas, artisternas och författarnas rättigheter var obegränsade inom revolutionen, men obefintliga utanför revolutionen. När frågan om hur man avgör vad som är revolutionärt och vad som är kontrarevolutionärt ställdes svarade Castro att inrikesministeriet (som kontrollerades av marxist-leninister) skulle ansvara för detta. Inrikesministeriet lade redan då en hård censur på pressen som sedan kom att utvecklas till censur av även dramatik, poesi och skönlitteratur. Detta är fallet även idag.
Den största och viktigaste dagstidningen på Kuba heter Granma och har en kommunistisk redaktionsledning som lyder under regeringen. Tidningen kostar 15 öre, vilket gör det möjligt för alla Kubaner att köpa och ta del av propagandan som sprids här. Normalt är nämligen att tidningen fylls av referat av Fidel Castro eller andra viktiga partimedlemmar, alternativt långa reportage om historiska revolutionära händelser i brist på nyheter. Rapporter om årets sockerskörd och liknande är också vanligt. Detta är naturligtvis inte särskilt intressanta nyheter att ta del av, frågan är om de ens kan räknas som nyheter. Jag skulle snarare kalla det propaganda och ett försök att skapa en fasad om att massmedia visst spelar en roll i samhället. Föga förvånande köper nästan inga kubaner tidningen.
1999 infördes i Kuba Lagen för försvaret av nationellt självbestämmande och av Kubas ekonomi för att hämma nyhetsspridningen som skedde genom kubaner som frilansade för utländska nyhetscenter. Lagen innebär att det är olagligt att sprida någon annan version av hur situationen i Kuba ser ut än den officiella, vilket i praktiken ger resultatet att polismyndigheten får möjlighet att ingripa mot ovan nämnda frilansande journalister.
Med ovanstående information i bakfickan kan konstateras att Kuba saknar pressen som statsmakt då massmedia omöjligen kan granska regeringen på ett objektivt sett. Kuba saknar också en av de grundläggande principerna i min analysmodell för demokrati - yttrandefrihet. Alltså; ännu ett inlägg där vi kan dra slutsatsen att Kuba inte är ett demokratiskt land.
Undrar hur många gånger jag kommer att säga det där?
I nästa inlägg: demokrati och statsmakter.
söndag 4 december 2011
Iran och mänskliga rättigheter
På regeringens webbplats om mänskliga rättigheter sammanfattar man innebörden av de mänskliga rättigheterna på detta vis:
"De mänskliga rättigheterna gäller för alla och envar. De slår fast att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De mänskliga rättigheterna är universella. De gäller över hela världen, oavsett land, kultur eller sammanhang."
Samma webbplats förklarar även vad en rättighet är och vad staten har för skyldighet och individen för rättigheter:
Vad är en rättighet?
"De mänskliga rättigheterna täcker in många delar av en människas liv. De syftar till att alla människor ska få möjlighet att leva ett drägligt liv, och inkluderar därför regler om människors möjlighet att överleva, inbegripet föda och husrum, om människors rätt till sina innersta tankar och trosuppfattningar, om skydd för familjen, frihet från tortyr och slaveri, om rätt till utbildning, yttrandefrihet och att delta i landets styrelse."
Statens skyldighet och individens rättigheter
"Staterna är skyldiga att respektera folkrättens regler. Varje land har ett ansvar för att dess åtaganden vad gäller de mänskliga rättigheterna omsätts i nationell lagstiftning. Det räcker dock inte med lagar som klargör statens skyldigheter eller som förbjuder vissa handlingar. Det måste också finnas ett fungerande rättssystem (poliser, advokater och åklagare, opartiska och rättvisa domstolar) som förverkligar lagarna. Därutöver krävs kompletterande åtgärder såsom främjande - genom information och på annat sätt - av de mänskliga rättigheterna."
Tillsist kommer ett utdrag från regeringen.se om de grundläggande mänskliga rättigheterna:
- de grundläggande friheterna, såsom rätten att hysa eller uttrycka åsikter, att utöva en religion, att bilda eller gå med i en organisation eller att ordna möten
- rätten till skydd mot övergrepp, till exempel rätten till en rättvis rättegång, att inte bli godtyckligt arresterad eller utsättas för tortyr
- rättigheter för att tillgodose de grundläggande mänskliga behoven, till exempel rätten till en tillfredsställande levnadsstandard, till hälsovård och till utbildning.
Iran bryter ständigt och under omfattande former mot de mänskliga rättigheterna, det har till och med varit tal om att landet ska ställas under övervakning. Allt det som jag har fetmarkerat i utdragen ovan, är bara några av de mänskliga rättigheter som Iran bryter emot.
I ett av de tidigare inläggen "Hardfacts - Iran" skrev jag i stycket om sociala förhållanden att kvinnor inte anses lika mycket värda som män. I sammanfattningen av vad mänskliga rättigheter är står det att alla människor, oavsett kön, är lika mycket värda och har samma rättigheter. I Iran är kvinnor väldigt diskriminerade och lever under otroligt kränkande förhållanden. De har inte samma rättigheter som män, och inte alls lika mycket att säga till om. De kan inte ens ansöka om en pass utan tillstånd från en man, männen får skilja sig från sin hustru utan att ens behöva ange en orsak, medan de för kvinnor krävs något drastiskt för att de ska få lämna sin make. De får inte heller klä sig som de vill. Något som är intressant är att inom religionen islam anses alla människor vara lika mycket värda och man ska behandla alla med respekt och kärlek. Med tanke på att Iran är en "gudsstat" och vill efterleva sharia reglerna och islams tro borde det vara en självklarhet i landet att alla, kvinnor som män, ska behandlas som människor. Detta borde vara självklart även om de inte vore en "gudsstat".
Vi är alla människor och borde alla behandlas lika därefter. Kön är något som markerar våra yttre kroppsliga olikheter. Visst har väl män och kvinnor en del inre olikheter också, men bara för att våra kroppar fungerar olika och ser olika ut betyder inte det att kvinnor är mindre människor, eller är mindre värda.
Iran kränker dock inte bara kvinnor. Lagarna kränker alla människor i landet och bryter mot mänskliga rättigheter i allmänhet. Regeringen kontrollerar de kulturella livet, konst och nöjeslivet är väldigt begränsad och man får inte lyssna på vilken musik som helst. Människor är inte fria från tortyr, staten respekterar inte folkrätten och de mänskliga rättigheterna, yttrandefrihet kommer inte på fråga, inte heller skydd mot övergrepp, en tillfredställande levnadsstandard eller något rättvist fungerande rättssystem - det finns inte på kartan. Det är inte konstigt att människor flyr från Iran, de lever enligt mig under slaviska, orättvisa och omänskliga förhållanden. Inga människor förtjänar att behandlas på detta sätt. Vi har bara ett liv och visserligen behöver vi lagar och regler för att samhällen ska fungera, men ingen människa, ingen regering eller Gud för den delen, ska få ta ifrån människor deras rättigheter till ett värdigt liv. De bryter inte bara mot de mänskliga rättigheterna utan även mot demokratiska rättigheter - yttrandefriheten. Det finns många samband mellan de mänskliga rättigheterna och demokratin. Jag tycker inte att dessa två termer ska beblandas för det är två olika saker. Däremot tycker jag att i ett demokratiskt styre bör man ta hänsyn till de mänskliga rättigheterna, kan man inte göra det, kan man inte kalla sig ett demokratiskt samhälle då dem frågorna indirekt stöter på varandra.
Vad är det då som får de makthavande i Iran att bara strunta i dessa otroligt viktiga frågor? Jag anser att så länge inte folket har rätt att verkligen påverka styret i landet, kan ett land inte kalla sig demokratiskt. Just de iranska folket blir väldigt styrda åt ett håll, de har inga valmöjligheter, ingen rätt eller frihet att uttrycka åsikter som de vill, för försöker dem uttrycka andra åsikter om hur styret ska fungera (eller annat) än det som regeringen eller prästerskapet står för blir de torterade eller avrättade. Det enda folket egentligen får rösta om är vem som ska "vara ansvarig" för landet och styret (presidenten) och vilka som får vara med i parlamentet och "hjälpa till". Det känns inte som att landet utvecklas, då inga oppositions partier får komma in i riksdagen och folket får dessutom inte ens stödja oppositionen. Människor har i princip ett val i de iranska valen. Det flera partier, men de står för samma saker då landet har så strikta regler om vad partier får och inte får innehålla, vilket gör att människorna röstar på ett och samma styressätt fast med olika människor. Det är inte demokratiskt i mina ögon.
Detta belyser verkligen hur viktigt de är att de mänskliga rättigheterna berörs och tas hänsyn till i en demokrati, för utan dem kan en demokrati, enligt mig, inte fungera. Människor ska ha rätt att våga tänka, säga och tycka vad de vill utan att behöva vara rädda. De ska inte behöva bli tvingade till att tycka något, och det är även viktigt att alla har samma rättigheter - kvinnor som män - och att man är lika inför lagen. Iran har ingen anledning att kalla sig för en demokrati sålänge inte folket har några rättigheter att påverka styret eller samhället utan fri vilja att rösta på vad de vill. För nu påverkar ju inte människorna samhället, bara vilken människa som ska styra samhället under fortsatt samma omständigheter, det är varken yttrandefrihet eller folkstyre - två viktiga kriterier för en demokrati. Jag anser därför att smeknamnet "en religiös diktatur" passar Iran bra om människors åsikter fortsätter att tryckas ner såhär rått och hänsynslöst.
För mig är det obegripligt hur sånna här viktiga frågor (de mänskliga rättigheterna) bara sopas under mattan. Hur kan man vilja behandla sina medmänniskor såhär, och förstöra deras rätt till ett värdigt liv och deras rätt att vara med och påverka över hur deras samhälle ska få fungera? Det är sjukt att människor är så egoistiska att de bara tar över styret och tvingar människor genom hot till tystnad och lydnad för att de ska få sin vilja igenom.
I nästa inlägg kommer en diskussion om massmedians roll i demokratin.
Källor:
http://landguiden.se/Lander/Asien/Iran/Politiskt-System/Rattsvasen%20och%20manskliga%20rattigheter
http://www.regeringen.se/sb/d/2665
http://www.manskligarattigheter.gov.se/extra/pod/?module_instance=3&
http://www.manskligarattigheter.gov.se/extra/pod/?id=30&module_instance=3&action=pod_show&navid=1&subnavid=30&subnavinstance=3
Boken ”Iran och den islamiska revolutionen”, sid 28-29