Den Nordkoreanska Propagandamaskinen

Jag har längtat efter detta inlägg så ofantligt mycket, det jag har valt att kalla för den Nordkoreanska Propagandamaskinen har nämligen blivit något av ett favoritämne hos mig sen jag började läsa om landet.

I grunden kan man säga att det finns tre typer av propaganda i landet, tre roller som media måste spela. Dessa tre har jag valt att namnge med:

1. Angående landets och dess ledares storhet
2. Angående ladets gemensamma fiende
3. Propaganda riktad åt utomstående länder

Dessa kategorier är inte säregna för Nordkorea alls, alla länder genomför olika saker för att ses på ett visst sätt av folket och ett annat sätt för utlandet. Men då Nordkorea i stort sett har stängda gränser (om man inte räknar de 6 passagerarflygplanen i månaden) blir det intressant att tala om dessa olika kategorier och om varför de existerar.

Något som är extremt viktigt i en diktatur likt Nordkoreas, är folkets stöd. Hur man vinner folkets lojalitet är inte lika viktigt som det faktiska resultatet, om vi räknar bort den humana aspekten såklart. Folkets lojalitet kan du få på två väldigt hårddragna vis; De måste älska eller frukta dig. Som jag redan delvis beskrivit så har Nordkorea en sorts blandning av de båda, som ofta är och har varit fallet i regimer liknande denna. Genom att hårt bestraffa de som ej är lojala mot regimen håller sig folk i raka led. Kärleksaspekten har jag ännu inte kommit in på, men tänkte göra det nu.

De flesta är medvetna om att människor sympatiserar i större grad med en person, inte med en ansiktslös organisation. Det är därför det t.ex. är vanligt att partiledare pryder affischer istället för enbart slagord om partiets utopi och strävan. I Nordkorea är denna personkult ovärderlig. Då landet blev självständigt 1948 tog revolutionären Kim Il Sung över som högste partichef och behöll platsen till sin död. De tre åren som följde ledarens död var drabbade utav naturkatastrofer och en svältepidemi som krävde miljontals liv sattes i rullning. De som inte var helt fästa vid ledaren redan betingade katastroferna och misären i samhället med ledarens död, något som delvis ledde till den stora lättnaden då Kim Jong Il tog över presidentplatsen lagom i tur med att katastroferna avtog. Den jämförelsevis bättre levnadsstandarden förknippas nu med den nya ledaren.

I en undercover dokumentär gjort utav National geograpic visas ungefär hundra personer som nyligen fått sin syn restaurerad utav en utländsk kirurg. Patienterna går genast fram till de två stora porträtten av ledarna och knäböjer, tackar hjärtligt och håller tal.

Detta sker 4.30 minuter in i klippet:

http://www.youtube.com/watch?v=B4puhfLTzdc&feature=related

Precis som dokumentären säger, så får den store ledaren all uppskattning för det postiva som sker i landet, och det negativa skylls på andra. Detta är ett beteende som inte uppstått ur ingenting. Det är djupt rotat i befolkningen från många olika, om inte alla, aspekter utav deras liv.

Nordkorea har 11 års obligatorisk skolgång för alla, vilket ungefär motsvarar grundskola samt ett tvåårigt gymnasieprogram. I skolans värld finns såklart ett eller flera porträtt utav Ledaren i varje klassrum, precis som i alla nordkoreanska hem. Det hålls en kurs i Ledarens storhet som förklarar Ledarens tre element av storhet; storhet i aura, storhet i ideologi och storhet i ledarskap. Enligt Landets officiella hemsida nämns bland annat följande om den nuvarande Ledarens storhet:

“Kim Jong Il, who had acquired sharp judgment, irrefutable logic and deep theory from his childhood”

Då har jag inte ens nämnt resten. Historien går så att när Kim föddes slog blixtar ned i det största berget och en dubbel regnbåge uppenbarade sig över platsen, molnen formade sig som olika symboler och det stod klart att barnet var fött med oerhörd storhet.

I hemmen ser vi också hur denna personkult formats. Varje hem i Pyonyang har en radioapparat i köket som inte går att stänga av, bara vrida ner volymen på. Denna radio spelar bara upp propaganda som staten vill att folket ska höra. De som är privilegierade nog att ha en tv kan bara se propagandaprogram, de timmar om dagen det går att se på tv. Detta är ett ofantligt bra knep när det kommer till att hålla föst och främst kvinnorna trogna regimen. Det är ofta så att kvinnorna i landet är hemmafruar, och propagandan håller dem sysselsatta. Det finns även en stark kvinnlig förebild i landets historia som alla känner till; Kim Jong Suk.  Hon var officer i revolutionsarmén och stod nära Kim Il Sung, räddade även hans liv som hans personliga livvakt. Detta sätt att skapa förebilder för alla är extremt intelligent, Kim Jong Suk blir här både en hjälte som var med i grundandet av nationen, hon är framgångsrik inom militären och hon var en moder för en stark son.

Den gemensamma fienden är självklart USA, folket är tränade att ständigt hålla ögonen öppna och skydda sig mot de Amerikanska imperialisterna som vill lägga alla länder under sig och förespråkar orättvisor och klassystem. Kim Jong Il själv får alltid, enligt Göran Persson efter sitt besök i landet, alltid utländska besäkare att tro att kan inte ska dyka upp på möten, för att sedan svassa in helt oförberett ändå. Detta för att missleda Amerikanska spioner. 

http://www.youtube.com/watch?v=QRX0hZW20eA

Att ha en gemensam fiende är väldigt användbart när det kommer till att ena folket, för det uppstår en syndabock som man kan skylla all olycka på. Under svältperioden efter Kim Il Sungs död svalt människor till den grad att stora delar av folket idag är 10 centimeter ortare n genomsnittet och att många tappar synen. De ser dock svältperioden som en tid att bevisa hur uppfinningsrika och enastående deras nation var, och det var självfallet USAs fel som satte sådan press på nationen. Idag ses svälten som en sporre att fortsätta vara självständiga. Vi har sett mönstret tidigare i historien. Det Judiska folket har t.ex. varit förföljda länge och genom nazismens utpekande av Judarna som samhällets problem skapades en gemensam fiende och folket som fick vara med i gemenskapen kände sig privilegierade och utvalda.

Sist ut kommer propagandan som riktar sig till utlandet. Där är hemsidan ett utmärkt exempel:

http://www.korea-dpr.com/ocn/

Men det har även gjorts dokumentärer om Nordkorea av Nordkorea som romantiserar bilden av landet. Det lär även finnas en stad nära den sydkoreanska gränsen, en stad uppbyggd på perfekta kulisser och tomma skal, samt en enorm flaggstånd när den Nordkoreanska fanan hänger (den kan inte fladdra i vinden då den är för gigantisk). Det ryktas att staden byggdes för att Sydkorea bara skulle kunna se perfektion från sin sida av gränsen, och att den så kallade ’Propagande-byn’ bara är uppbyggd för syns skull.

Jag tänker också ta upp ett kidnappningsfall, som jag nämt i ett tidigare inlägg. Ett som har samma syfte som propagandabyn. Kidnappningen av den välkända Sydkoreanska skådespelerskan Choi Eun Hee och hennes make, samt regissör Shin Sang Okk. Kim Jong Il är en välkänd filmfantast, och för att ge den Nordkoreanska filmindustrin en boost i rött riktning kidnappades Choi Eun Hee 1978 utav en grupp okända män i en park mitt på ljusan dag. De förde med henne till en gummibåt, som senare ledde henne till ett lastfartyg som lade till i Nampoo, här välkomnas hon personligen av Kim Jong Il och sätts i husarest i en utav hans villor. Sex månader senare sker något liknande och maken kidnappas. Fyra år senare får de veta att både har varit i landet länge och de återförenas förvånansvärt på en bankett arrangerad utav Kim Jong Il. Fram till 1986 tvingas paret göra film för Nordkorea, bland annat en kopia av Godzilla. Att två kända sydkoreanska filmskapare gör film för Nordkorea är bra publicitet för landet. Det får det att se ut som om Nordkoreas filmindistri och samhälle är bättre än det i Sydkorea.

Denna propagandamaskin stödjs utav det ständiga hotet från staten och skapar en miljö för Nordkoreas invånare som blir näst intill otänkbart att bryta emot.