Massmedias roll i Kina

Massmedias roll är mycket viktig i ett demokratiskt samhälle då denna ska granska och kritisera makten. Hur står det då till med Kinas massmedia?

Som jag har sagt flera gånger redan så är det Kinesiska samhället mycket friare idag än vad det var under Maos tid. Detta gäller även inom massmedia som idag är mycket mer varierad. Visserligen så är media fortfarande ägd av staten men det finns idag, förutom partitidningarna, ca 2000 olika tidningar samt 9000 tidskrifter och magasin (”Kina idag” av Oscar Almén, Marina Svensson, Bertil Lundahl och Björn Kjellgren – sid. 45). Dessa har blivit mer inriktade till vad folket vill ha p.g.a. den ökade marknadsekonomin. Detta gäller även inom TV det utöver dem 16 statliga kanalerna finns ca 400 lokala tv-bolag.

   Sedan kom även internet till Kina år 1994. Idag finns det näst intill 253 miljoner internetanvändare i Kina och även om det bara är 19 % av befolkningen som har tillgång till internet så är det allt fler som kopplar upp sig någon gång då och då för att kanske blogga lite. Just bloggandet har blivit väldigt populärt då det är ett bra sätt att få sin röst hörd på internet och det är en bra möjlighet att upptäcka nyheter, osv. på.

   Men som sagt så är det fortfarande staten som har kontrollen över media vilket gör att de kan kontrollera helt vad som visas och inte. Det förekommer mycket censur och stora brister i yttrandefriheten. Det är t.ex. tabu att prata/skriva om nationell politik eller Tibetfrågan. 

Än en gång så visar Kina på ett ganska odemokratiskt styre!

Är Kina ett mänskligt land?

De mänskliga rättigheterna gäller för alla i hela världen, oavsett land och kultur. Enligt dessa ”regler” så föds alla människor fria och är av lika värde, därför har de även lika rättigheter. De här rättigheterna begränsar statens makt över individen samt reglerar de skyldigheter som staten har gentemot individen. Rättigheterna är många och alla går att hitta på den här sidan http://www.manskligarattigheter.gov.se/extra/pod/?id=98&module_instance=3&action=pod_show&navid=1&subnavid=98&subnavinstance=3.

Nu ska jag titta på hur Kina uppfyller dem mänskliga rättigheterna och tänker då främst titta på hur man tillämpar människans lika värde då det blir lite mycket att titta på alla de mänskliga rättigheterna var för sig. Jag känner även att det är det som är mest relevant för sammanhanget.

När Kina styrdes av Mao så var allting mycket mer extremt och folket var mycket mer begränsade än vad dem är idag. Trots att det idag inte händer saker såsom det som hände till följd av demonstrationer på Himmelska fridens torg 1989, så är folket ganska förtryckt. Alla de som kritiserar makten riskerar än idag att hamna i fängelse. Klyftorna mellan fattiga och rika har även blivit större och detta syns bland annat inom utbildning, sjukvård och arbete.

Kina har idag någonting som kallas ”ettbarnspolitik”. Det finns en familjeplaneringslag som innebär att alla medborgare har rätt att föda barn, men staten har rätt att lägga sig både i hur många barn man ska ha och i när man ska skaffa barn. Lagen tillkom efter att Kinas befolkning sprang iväg rejält 1979 (befolkningsökningen började dock redan 1949 då levnadsstandarden blev lite bättre) för att man var orolig för landets relativt dåliga ekonomi.

   Antalet barn som man får föda beror lite på var man kommer ifrån och var man bor. Bor man i staden så får man normalt sett bara skaffa ett barn medan de som bor på landsbygden får skaffa ett andra barn om det förstfödda är en flicka. Man får även skaffa ett till barn om båda föräldrarna var ensambarn eller om det första barnet är funktionshindrat. Om man däremot tillhör en etnisk minoritet så kan du få skaffa upp till fyra barn.

   Men vad händer då om man nu skulle bo i staden, har ett barn redan, och råkar bli gravid igen? Att inte följa den här lagen har länge straffats hårt. Förr var tvångsaborter vanliga (dessa är dock förbjudna enligt lag idag men förekommer iaf), men idag är det vanligaste att man får betala straffavgifter eller att man blir ”övertalad” att göra abort. Man kan också bli rutinmässigt steriliserad efter att man fått sitt första barn, trots att det står i lagen att det är förbjudet.

Allt det här med ”ettbarnspolitiken” bidrar väldigt mycket till ett nedvärderande av kvinnor. Dels så har kvinnan inte helt och hållet makten över sin egen kropp, utan den kan makten bestämma över. Det är till och med så att dem som kontrollerar att familjeplaneringslagen följs ibland kallar in kvinnor på gynekologundersökningar för att se så att dem inte nyligen har fött barn utan att registrera det, eller liknande.

   Kinas kultur har ju på grund av det här även blivit väldigt präglade att föredra pojkar framför tjejer när man ska skaffa barn. Vissa använder sig av fosterdiagnostik, trots att det är olagligt, för att kunna abortera fostret om det visar sig vara en tjej. Söner är att föredra då dessa ska vara bättre på att försörja familjen, även när föräldrarna blir gamla.

   Så sett utifrån det här så är Kinas kvinnor inte lika mycket värda som Kinas män.

   Kvinnorna är inte heller jämställda med männen inom arbetsmarknaden, då många arbetsgivare anställer män framför kvinnor (eftersom kvinnan inte anses kunna engagera sig lika mycket i jobbet då hon har främsta ansvaret hemma).

Som sagt i förra inlägget om hur demokratiskt Kina egentligen är så är inte alla heller lika inför lagen. Korruptionen är stor och det är makten som styr domstolarna. Så den med mycket pengar och rätt kontakter kan nästan alltid ta sig ur knipan medan en fattig bonde får stå i rätten och bli orättvist dömd för ett brott han kanske inte ens har gjort.

Min uppfattning är att Kina inte följer de mänskliga rättigheterna! I alla fall inte de som reglerar människans lika värde. 

Demokrati i Kina?

Nu tänkte jag undersöka lite hur man kan tillämpa dem olika kriterierna från det förra inlägget på Kinas styre. 

Folkstyre: Enligt den kinesiska regeringens hemsida (http://english.gov.cn/2005-08/05/content_20813.htm) så är Kina en socialistisk stat som styrs av "folkets demokratiska diktatur" – vilket är arbetarklassen och bönderna. Det står även att all makt ligger hos folket och dem utöver den här makten via olika organ såsom den lokala folkkongressen. Om det här nu skulle stämma så skulle ju det vara toppenbra och allt skulle vara frid och fröjd. Men tyvärr så stämmer ju inte det här. Någonting som är viktigt för att det ska vara ett korrekt och demokratiskt val är att det finns åtminstone två valmöjligheter, vilket det inte finns i Kina. Kina är en enpartistat (finns åtta andra partier, men dem räknas inte som en opposition då deras jobb bara är att hålla med regeringen) där de politiska ledarna utses av det kommunistiska partiets ledning och inte genom allmänna val. Kina är inte ens speciellt kommunistiskt idag då de varken strävar efter jämlikhet eller avskaffande av den privata sektorn, utan landet fungerar som ett vanligt marknadsekonomiskt land. Det är till och med så att den ekonomiska ojämlikheten är större här än på andra håll (”Kina idag” av Oscar Almén, Marina Svensson, Bertil Lundahl och Björn Kjellgren – sid. 8).

Tryck- och yttrandefrihet: I och med att det socialistiska systemet är en grund för att allt ska gå runt så är det helt förbjudet att störa det här systemet genom att t.ex. skapa en regimkritisk förening och även uttrycka vissa åsikter som individ. Dock så kan man idag tala ganska fritt med varandra privat, till och med om politik, utan att t.ex. fängslas. Men det gäller att passa sig för vad man säger offentligt (”Kina idag” av Oscar Almén, Marina Svensson, Bertil Lundahl och Björn Kjellgren – sid. 8).

Rättssäkerhet: Ett av Kinas största problem inom rättsväsendet är att det inte är oberoende av staten – alltså är inte alla lika inför lagen då regeringen kan styra och ställa bland fallen som de vill och därmed döma oskyldiga. Rättsväsendet har även en hel del korruption vilket man många gånger har försökt lösa genom att döma folk till döden. Korruptionen är även det en bidragande faktor till att folk inte är lika inför lagen då man kan köpa sig fri med tillräckligt mycket pengar (”Kina idag” av Oscar Almén, Marina Svensson, Bertil Lundahl och Björn Kjellgren – sid. 13)!

Föreningsfrihet: Det är som sagt förbjudet att göra något som skulle störa det politiska systemet, såsom att starta en regimkritisk förening. Vill man engagera sig politiskt så finns det en tillåten organisation och det är inom kommunistpartiet (”Kina idag” av Oscar Almén, Marina Svensson, Bertil Lundahl och Björn Kjellgren – sid. 8).

Enligt dem här kriterierna skulle man kunna säga att Kina verkligen inte är ett demokratiskt land. 

Kuba - Massmedias roll

Veckans ämne är massmedias roll i Kuba. Massmedia, som i en västerländsk demokrati anses vara av stor vikt då den ska granska statsmakterna och oberoende av politisk ställning kunna kritisera dessa. Man talar ofta om 3 statsmakter i en västerländsk demokrati; den lagstiftande (folkvalt parlament), den verkställande (regeringen) och den dömande (domstolarna). Utöver detta kan massmedia ses som en fjärde statsmakt oberoende av de tre första; den granskande statsmakten. Denna fungerar på så sett på ett opartiskt sätt förmedlar hur makthavarna och oppositionen i ett land sköter sig och på så sett ska folket ges en inblick i politiken utan att den vinklas av ideologiska ställningstaganden. Ni förstår nog hur detta omöjligen kan fungera på Kuba.

I Kuba fanns innan revolutionen - enligt Thomas Gustafsson (som nämnts i tidigare inlägg) - 17 olika dagstidningar. Pressen var fullständigt fri och massmedian en mycket livlig scen. Detta skulle dock komma att förändras när Fidel Castro tagit makten. Vid ett möte i Nationalbiblioteket 1961 höll Castro ett "tal till de intellektuella" där han förklarade sin syn på yttrandefrihet. Castro sa att journalisternas, artisternas och författarnas rättigheter var obegränsade inom revolutionen, men obefintliga utanför revolutionen. När frågan om hur man avgör vad som är revolutionärt och vad som är kontrarevolutionärt ställdes svarade Castro att inrikesministeriet (som kontrollerades av marxist-leninister) skulle ansvara för detta. Inrikesministeriet lade redan då en hård censur på pressen som sedan kom att utvecklas till censur av även dramatik, poesi och skönlitteratur. Detta är fallet även idag.

Den största och viktigaste dagstidningen på Kuba heter Granma och har en kommunistisk redaktionsledning som lyder under regeringen. Tidningen kostar 15 öre, vilket gör det möjligt för alla Kubaner att köpa och ta del av propagandan som sprids här. Normalt är nämligen att tidningen fylls av referat av Fidel Castro eller andra viktiga partimedlemmar, alternativt långa reportage om historiska revolutionära händelser i brist på nyheter. Rapporter om årets sockerskörd och liknande är också vanligt. Detta är naturligtvis inte särskilt intressanta nyheter att ta del av, frågan är om de ens kan räknas som nyheter. Jag skulle snarare kalla det propaganda och ett försök att skapa en fasad om att massmedia visst spelar en roll i samhället. Föga förvånande köper nästan inga kubaner tidningen.

1999 infördes i Kuba Lagen för försvaret av nationellt självbestämmande och av Kubas ekonomi för att hämma nyhetsspridningen som skedde genom kubaner som frilansade för utländska nyhetscenter. Lagen innebär att det är olagligt att sprida någon annan version av hur situationen i Kuba ser ut än den officiella, vilket i praktiken ger resultatet att polismyndigheten får möjlighet att ingripa mot ovan nämnda frilansande journalister.

Med ovanstående information i bakfickan kan konstateras att Kuba saknar pressen som statsmakt då massmedia omöjligen kan granska regeringen på ett objektivt sett. Kuba saknar också en av de grundläggande principerna i min analysmodell för demokrati - yttrandefrihet. Alltså; ännu ett inlägg där vi kan dra slutsatsen att Kuba inte är ett demokratiskt land.

Undrar hur många gånger jag kommer att säga det där?

I nästa inlägg: demokrati och statsmakter.

Iran och mänskliga rättigheter

På regeringens webbplats om mänskliga rättigheter sammanfattar man innebörden av de mänskliga rättigheterna på detta vis:

"De mänskliga rättigheterna gäller för alla och envar. De slår fast att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De mänskliga rättigheterna är universella. De gäller över hela världen, oavsett land, kultur eller sammanhang."

Samma webbplats förklarar även vad en rättighet är och vad staten har för skyldighet och individen för rättigheter:

Vad är en rättighet?
"De mänskliga rättigheterna täcker in många delar av en människas liv. De syftar till att alla människor ska få möjlighet att leva ett drägligt liv, och inkluderar därför regler om människors möjlighet att överleva, inbegripet föda och husrum, om människors rätt till sina innersta tankar och trosuppfattningar, om skydd för familjen, frihet från tortyr och slaveri, om rätt till utbildning, yttrandefrihet och att delta i landets styrelse."

Statens skyldighet och individens rättigheter
"Staterna är skyldiga att respektera folkrättens regler. Varje land har ett ansvar för att dess åtaganden vad gäller de mänskliga rättigheterna omsätts i nationell lagstiftning. Det räcker dock inte med lagar som klargör statens skyldigheter eller som förbjuder vissa handlingar. Det måste också finnas ett fungerande rättssystem (poliser, advokater och åklagare, opartiska och rättvisa domstolar) som förverkligar lagarna. Därutöver krävs kompletterande åtgärder såsom främjande - genom information och på annat sätt - av de mänskliga rättigheterna."

Tillsist kommer ett utdrag från regeringen.se om de grundläggande mänskliga rättigheterna:

- de grundläggande friheterna, såsom rätten att hysa eller uttrycka åsikter, att utöva en religion, att bilda eller gå med i en organisation eller att ordna möten
- rätten till skydd mot övergrepp, till exempel rätten till en rättvis rättegång, att inte bli godtyckligt arresterad eller utsättas för tortyr
- rättigheter för att tillgodose de grundläggande mänskliga behoven, till exempel rätten till en tillfredsställande levnadsstandard, till hälsovård och till utbildning.


Iran bryter ständigt och under omfattande former mot de mänskliga rättigheterna, det har till och med varit tal om att landet ska ställas under övervakning. Allt det som jag har fetmarkerat i utdragen ovan, är bara några av de mänskliga rättigheter som Iran bryter emot.

I ett av de tidigare inläggen "Hardfacts - Iran" skrev jag i stycket om sociala förhållanden att kvinnor inte anses lika mycket värda som män. I sammanfattningen av vad mänskliga rättigheter är står det att alla människor, oavsett kön, är lika mycket värda och har samma rättigheter. I Iran är kvinnor väldigt diskriminerade och lever under otroligt kränkande förhållanden. De har inte samma rättigheter som män, och inte alls lika mycket att säga till om. De kan inte ens ansöka om en pass utan tillstånd från en man, männen får skilja sig från sin hustru utan att ens behöva ange en orsak, medan de för kvinnor krävs något drastiskt för att de ska få lämna sin make. De får inte heller klä sig som de vill. Något som är intressant är att inom religionen islam anses alla människor vara lika mycket värda och man ska behandla alla med respekt och kärlek. Med tanke på att Iran är en "gudsstat" och vill efterleva sharia reglerna och islams tro borde det vara en självklarhet i landet att alla, kvinnor som män, ska behandlas som människor. Detta borde vara självklart även om de inte vore en "gudsstat".

Vi är alla människor och borde alla behandlas lika därefter. Kön är något som markerar våra yttre kroppsliga olikheter. Visst har väl män och kvinnor en del inre olikheter också, men bara för att våra kroppar fungerar olika och ser olika ut betyder inte det att kvinnor är mindre människor, eller är mindre värda.

Iran kränker dock inte bara kvinnor. Lagarna kränker alla människor i landet och bryter mot mänskliga rättigheter i allmänhet. Regeringen kontrollerar de kulturella livet, konst och nöjeslivet är väldigt begränsad och man får inte lyssna på vilken musik som helst. Människor är inte fria från tortyr, staten respekterar inte folkrätten och de mänskliga rättigheterna, yttrandefrihet kommer inte på fråga, inte heller skydd mot övergrepp, en tillfredställande levnadsstandard eller något rättvist fungerande rättssystem - det finns inte på kartan. Det är inte konstigt att människor flyr från Iran, de lever enligt mig under slaviska, orättvisa och omänskliga förhållanden. Inga människor förtjänar att behandlas på detta sätt. Vi har bara ett liv och visserligen behöver vi lagar och regler för att samhällen ska fungera, men ingen människa, ingen regering eller Gud för den delen, ska få ta ifrån människor deras rättigheter till ett värdigt liv. De bryter inte bara mot de mänskliga rättigheterna utan även mot demokratiska rättigheter - yttrandefriheten. Det finns många samband mellan de mänskliga rättigheterna och demokratin. Jag tycker inte att dessa två termer ska beblandas för det är två olika saker. Däremot tycker jag att i ett demokratiskt styre bör man ta hänsyn till de mänskliga rättigheterna, kan man inte göra det, kan man inte kalla sig ett demokratiskt samhälle då dem frågorna indirekt stöter på varandra.

Vad är det då som får de makthavande i Iran att bara strunta i dessa otroligt viktiga frågor? Jag anser att så länge inte folket har rätt att verkligen påverka styret i landet, kan ett land inte kalla sig demokratiskt. Just de iranska folket blir väldigt styrda åt ett håll, de har inga valmöjligheter, ingen rätt eller frihet att uttrycka åsikter som de vill, för försöker dem uttrycka andra åsikter om hur styret ska fungera (eller annat) än det som regeringen eller prästerskapet står för blir de torterade eller avrättade. Det enda folket egentligen får rösta om är vem som ska "vara ansvarig" för landet och styret (presidenten) och vilka som får vara med i parlamentet och "hjälpa till". Det känns inte som att landet utvecklas, då inga oppositions partier får komma in i riksdagen och folket får dessutom inte ens stödja oppositionen. Människor har i princip ett val i de iranska valen. Det flera partier, men de står för samma saker då landet har så strikta regler om vad partier får och inte får innehålla, vilket gör att människorna röstar på ett och samma styressätt fast med olika människor. Det är inte demokratiskt i mina ögon.

Detta belyser verkligen hur viktigt de är att de mänskliga rättigheterna berörs och tas hänsyn till i en demokrati, för utan dem kan en demokrati, enligt mig, inte fungera. Människor ska ha rätt att våga tänka, säga och tycka vad de vill utan att behöva vara rädda. De ska inte behöva bli tvingade till att tycka något, och det är även viktigt att alla har samma rättigheter - kvinnor som män - och att man är lika inför lagen. Iran har ingen anledning att kalla sig för en demokrati sålänge inte folket har några rättigheter att påverka styret eller samhället utan fri vilja att rösta på vad de vill. För nu påverkar ju inte människorna samhället, bara vilken människa som ska styra samhället under fortsatt samma omständigheter, det är varken yttrandefrihet eller folkstyre - två viktiga kriterier för en demokrati. Jag anser därför att smeknamnet "en religiös diktatur" passar Iran bra om människors åsikter fortsätter att tryckas ner såhär rått och hänsynslöst.

För mig är det obegripligt hur sånna här viktiga frågor (de mänskliga rättigheterna) bara sopas under mattan. Hur kan man vilja behandla sina medmänniskor såhär, och förstöra deras rätt till ett värdigt liv och deras rätt att vara med och påverka över hur deras samhälle ska få fungera? Det är sjukt att människor är så egoistiska att de bara tar över styret och tvingar människor genom hot till tystnad och lydnad för att de ska få sin vilja igenom.

I nästa inlägg kommer en diskussion om massmedians roll i demokratin.

Källor:
http://landguiden.se/Lander/Asien/Iran/Politiskt-System/Rattsvasen%20och%20manskliga%20rattigheter

http://www.regeringen.se/sb/d/2665

http://www.manskligarattigheter.gov.se/extra/pod/?module_instance=3&

http://www.manskligarattigheter.gov.se/extra/pod/?id=30&module_instance=3&action=pod_show&navid=1&subnavid=30&subnavinstance=3

Boken ”Iran och den islamiska revolutionen”, sid 28-29

Hur demokratiskt är Iran egentligen?

För Ayatollah Khomeini, som år 1979 ville göra Iran till ett modernt demokratiskt samhälle, räcke det bara med att folket skulle få rösta fram ett parlament och en president för att Iran skulle kunna kalla sig demokratiskt. Där går hans och mina åsikter skilda vägar, och jag ställer mig kritisk till hans tolkning av vad demokrati är. Enligt mig krävs det mer än så för att ett land ska få kalla sig demokratiskt.

För det första var folkrösterna inte det enda som krävdes för att hitta ett nytt parlament och en ny president, utan folkets röster skulle sedan godkännas av Khomeini och resten av prästerskapet. Redan där spricker argumenten för att Iran är en demokrati, för denna typ av röstning finns kvar även idag. Ett land är för mig inte demokratiskt om det enda sättet folket får vara med att påverka på är att rösta över vilka som ska sitta i regeringen och vem som ska styra landet, men ändå har dem inte de sista ordet. Då är det ju i slutändan inte folket som har fått bestämma och styra, och det är inte folkets åsikter som gått igenom. Människorna har i bästa fall tur och får sina röster igenom om de partier som de har röstat på blir godkända, men om partierna och presidentkandidaten som de röstat på inte blir godkända är ju valet i princip helt onödigt. Det känns mer som en symbol, att "vi låter minsann våra medborgare få vara med och påverka, titta vad vi är demokratiska! (Fast egentligen är det vi i prästerskapet som godkänner partierna)". Dessutom har inte de iranska medborgarna så mycket valmöjligheter på vilka partier de ska rösta på vilket jag snart kommer in på.

Enligt min uppfattning om vad en demokrati är ingår även föreningsfriheten - att få bilda en förening eller ett parti där det bl.a. finns plats för nytänkande och nya åsikter. I Iran får man visserligen skapa ett parti, men all typ av opposition - alltså de som sätter sig emot den islamska regimen och kommer med något revolutionerande - tystas ned. Detta genom tortyr, fängelsestraff eller avrättning. Prästerskapet kollar igenom nya partiers åsikter och propaganda och ifall partiet inte stämmer överens med deras åsikter och den islamska regimen, straffas skaparna av partiet och säkerligen anhängarna också.

Opposition och andra åsiker, är något som jag även värderar högt inom demokrati, jag anser att olika partier med olika åsikter behövs inom demokratin. Vi människor är alla olika, tycker olika, vill olika och gynnas av olika styressätt. Vad är annars meningen med att ha demokratiska val om vi inte har olika åsikter att välja på? Hur kan det vara demokratiskt att få rösta på en religiös diktatur eller en religiös diktatur? För jag anser att Iran snarare är en diktatur med en touch av "folkval", än en riktig demokrati och eftersom partierna som vill vara med i valet granskas så hårt, och måste följa en viss röd tråd lär det ju inte finnas så många nya revolutionerande partier i valet. Hur ska då Iran någonsin kunna bli demokratiskt om regeringen inte är öppen för någon typ av opposition eller andra åsikter? Hur ska landet kunna kalla sig demokratiskt om människor inte ens får uttrycka andra åsikter utan att bli halshuggna?

Människorna får inte ens rätt till en offentlig rättegång innan de avrättas för sina åsikter, så i detta fall är rättssäkerhet något som Iran borde fundera över. I allt detta ingår även rätten till yttrandefrihet som även är en del av de mänskliga rättigheter. Landet strider alltså mot de mänskliga rättigheterna och min definition av demokrati genom att människor inte får eller vågar yttra sig fritt.

Nästa inlägg kommer handla om de mänskliga rättigheterna.

"Hardfacts" - Iran

I mitt förra inlägg skrev jag att jag i detta inlägg skulle applicera demokratin på landet Iran. Jag upptäckte dock att jag glömt att skriva "hardfacts" om landet och därför kommer dessa nu. Irans...

Politik med ett ord, skulle jag uttrycka som väldigt motsägelsefull. Fram till år 1979 styrders Iran monarkiskt av ett flertal "shahs" (kungar). Den siste shahen flydde landet 6 januari 1979 då folket var missnöjda med hans styre och politik, han hade ca 16 år tidigare förvisat en av Irans idag genom tidernas störste ledare, Ayatollah Khomeini (som dog 1989), ut ur landet och hade helt enkelt inte folkets stöd. Anledningen till att jag kallar Ayatollah Khomeini en av tidernas största ledare är för att han dels var den första folkvalda ledaren, som inte var kunglig, att styra Iran. Han startade även den islamska republiken samt la grunden för de religiösa grundlagarna/lagarna som dels är stiftade efter islams regler sharia i Iran idag. Han ville att landet skulle styras mer modernt, dvs demokratiskt, och införde att folket skulle få välja vilka som skulle få sitta i parlamentet. Folket skulle även få välja president. Det som däremot står emot påståendet om att landet är demokratiskt är att folket har aldrig sista ordet, vilket på något sätt, för mig, är själva syftet med att ha en demokrati.

Då Iran är en islamsk republik vill Ayatollahn (den högste, religiösa ledaren), som idag heter Ayatollah Khamenei se till att de personerna/personen som folket har röstat fram till att sitta i parlamentet och vara president, står för de lagarna som landet har idag och vill forsätta driva landet efter Khomeinis bestämmelser - som en islamsk republik. Ayatollah Khamenei och resten av prästerskapet har den yttersta makten och alltid det sista ordet - allt för att garantera att Iran styrs av muslimska principer. Alla partier som vill ansöka om att sitta i riksdagen granskas därför noga och all typ av opposition tystas ner genom fängelsestraff, tortyr eller avrättning. Vilket gör det väldigt svårt för människor att göra, säga eller tycka något revolutionerande. Anledningen till att jag kallar politiken motsägelsefull kanske är ganska tydligt efter denna beskrivning av landets politik. Ayatollah Khomeini ville modernisera de iranska samhället genom att införa demokrati. Enligt mig är ett av de viktigaste begreppen inom demokratin folkstyre och innebörden av det verkar Khomeini ha missat när han stiftade grundlagarna och regeringsformerna, eftersom folket inte har sista ordet. Det är enligt mig inte ett folkstyrt samhälle då.

Ekonomin i landet har länge baserats på oljan. Fram till revolutionen 1979 försörjde sig iranierna nästan enbart genom att exportera olja. Efter revolutionen gjordes en ny ekonomisk plan för Iran, nu ville man satsa mer på att vara självförsörjande. Jordbruket samt den privata industrin blev en viktigt del i detta, och att slippa vara så beroende av oljan och andra länder var en annan tanke med den nya ekonomiska planen. Denna plan är idag bara delvis genomförd. Tre år senare följdes landet av en ekonomisk kris på grund av att olje priset rasade och kriget mot Irak startade, vilket var enormt påfrestande för ekonomin. Ekonomin byggdes långsamt upp och utlandsskulder betalades med hjälp av överskott från oljeinkomsten och importen blev friare vilket bara gjorde gott för den ekonomiska tillväxen.

År 2005 gav president Ahmadinejad ett löfte om bättre villkor för de fattiga, därför godkände parlamentet en statsbudget som ökade utgifterna med ca 20 %. Iranierna hade innan dess fått generösa ekonomiska birdag från staten till baslivsmedel, el och bensin. Detta blev en ohållbar situation för landet då de blev otroligt kostsamt att fortsätta med, även fast de tjänade mycket på oljan, då iranierna var tvungna att importera en stor del av bensinen. Man avskaffade sedan subventionerna och idag har Iran en hög arbetslöshet samt stora problem med inflationen. Idag kontrolleras ekonomin av staten.

Sociala förhållanden

Då det inom islam är viktigt att hjälpa de fattiga finns det ett fungerande socialt skyddsnät i Iran, där basvaror subventioneras och fattiga människor erbjuds boende. Olika välgörenhetsstiftelser ger även bidrag till de som inte har råd att försörja sig.

Enligt författningen är regeringen skyldig att se till att alla medborgare får sjuk-,arbetslöshets-och pensionsförsäkring, hur starkt det här sociala skyddsnätet egentligen är beror på vilken typ av anställning du har. Är du offentliganställd har du oftast tillgång till de flesta förmåner som försäkring och föräldrapennig, men är du privatanställd är det inte säkert att du har det. Grundläggande hälsovård ska alla ha rätt till, dock varierar kvaliteten på vården.

Iran är ett dominerat manssamhälle och kvinnan är underordnad mannen. Män och kvinnor har inte samma juridiska rättigheter och kvinnan anses vara mindre värd än mannen. Vittnesmål från kvinnor är bara hälften så mycket värda som mäns. En man som vill skilja sig behöver inte ange någon orsak men för att kvinnor ska få skilja sig måste mannen vara alkoholist, mentalsjuk, narkoman eller oförmögen till att försörja familjen. Vill kvinnor skaffa pass måste de ha tillstånd från sin make, far eller annan manlig släkting. Kvinnan har vårdnaden om sina barn fram tills 7 års ålder, sedan tar mannen över. Kvinnor har ingen juridisk rätt att träffa sina barn efter skilsmässa. Fadern/maken är de självklara överhuvudet i familjen och alla ska lyda honom, han får ha upp till fyra hustruar men oftast väljer männen bara att ha en. Från 9 års ålder måste kvinnor bära heltäckande slöja. Kort sagt är kvinnorna väldigt beroende av männen. Däremot är det fler kvinnor än män som antas till universitet, och de är fler kvinnor än män som arbetar som läkare, lärare och jurister. Kvinnor har även tillåtelse att jobba inom politiken.

Ogifta ungdomar som inte är släkt, får inte umgås med det motsatta könet - ofta gör dem det i smyg iallafall. Iranierna är starkt klassmedvetna.

Religiöst - landet är en islamsk republik och de flesta iranier är muslimer, en stor del är shiamuslimer - shiiter. De andra religiösa grupperna diskrimineras.

I nästa inlägg kommer jag däremot applicera min definition av demokrati på Iran och diskutera kring frågan om hur demokratiskt landet egentligen är.

Källor:
http://landguiden.se/Lander/Asien/Iran/Religion

http://landguiden.se/Lander/Asien/Iran/Politiskt-System

http://landguiden.se/Lander/Asien/Iran/Aktuell-Politik

http://landguiden.se/Lander/Asien/Iran/Ekonomi

http://landguiden.se/Lander/Asien/Iran/Sociala-Forhallanden

www.ne.se

Boken ”Iran och den islamiska revolutionen”, sid 4-21